Jag fascineras av sorg. Det ligger väldigt nära vemod. När jag fått frågan om hur jag mår, svarar jag att jag känner sorg men att den är ljus. Tacksamheten och tomheten vandrar bredvid varandra. Det är inte känslor jag vill fly från. Det är vackert samtidigt som det är vemodigt. Att jag trivs med det är väl kanske att ta i, men jag räds det inte.
Det är inte bara döden som orsakar sorg. Sorg kan komma från allt som inte blev som tänkt. Ett uppbrott, ett jobb som inte blev, ett val som föll ut annorlunda.
Men en sak jag kände starkt i samband med det som hände Hazel för några dagar sedan, är att instagram var solkigt. Det fanns inte ett ord eller en bild jag ville posta eller säga om det finaste jag haft i mitt liv.
Bloggen är annorlunda. Den är min. Instagram är ett smutsigt spel. Det är så allt fler känner om instagram nuförtiden, när algoritmer tagit över och innehåll anpassas för att spela spelet. Mina ord är kanske lite kraftfullare än den olust många känner och inte kan beskriva, men brain rot är en grej trots allt.
På liknande sätt har jag dragits mer till ljudböcker än till poddar det senaste halvåret. Inte orkat lyssna på dravel. Inte velat smutsa ner min hjärna med skit. Velat ha mer substans. Berättelser som ger avtryck. Så jag har lyssnat på livsöden i romanform, blandat med en del deckare för att nollställa mig själv mellan verken.
Det är spännande förhållanden. Inte alls konstanta. Vi får se hur det utvecklar sig. “Innehåll” har alltid varit grejen, även innan sociala medier, och är i ständig förändring.
Hur som helst så tillbringar jag helgen i sommarstugan i Mållången. Det finns mycket om sommarstugor jag vill skriva. Jag har aldrig sett så många back to basics-stugor som denna sommar. Ett enklare liv är trendigt. Det fascinerar mig också, för det syns så väl i bildspråket. Det är en konst att få det enkla att se attraktivt ut. Alla lyckas inte. Men när man väl gör det, så längtar man in i bilden. En skavd plaststol på en gammal altan med en enkel frukost som ändå vittnar om livets mesta lyx. Tid. Viljan att välja det enkla fast man kan ha det andra.
