Älskad sedan första dagen. Saknad alla kommande dagar.

När hon flyttade hem till oss vid juletid för många år sedan så grät jag redan första kvällen för den dagen hon inte längre skulle springa vid vår sida. Under alla våra år tillsammans har jag tänkt den tanken flera gånger. Gråtit tårarna och burit sorgen – på förhand – för att hon inte alltid kommer finnas med mig.

Och nyss kom dagen då tårarna förflyttades från på förhand till på riktigt.

Nu är hennes hundsäng tom och ingen hund dricker ivrigt ur vattenskålen. Ingen väcker mig med förväntansfulla tassar på morgonen och ingen lägger sig med sin mjuka, varma kropp nära mig på kvällen.

Jag saknar hennes kloka blick alltid följde mig, som hela tiden uppmanade mig att vara hennes trygga punkt i livet.

Men jag är också djupt tacksam över alla äventyr, alla stunder, alla minnen. Tänk att jag fick vara hennes människa i livet. Jag hoppas att jag var tillräcklig för henne.

Hon gav mig allt. Jag gav henne allt jag förmådde. Och om jag bara vetat i förväg hur många dagar vi hade kvar så hade jag gett henne ännu mer. Och som orden jag fick till mig som är så sanna:

Ett hundliv är alltid för kort på en älskad hund oavsett hur gamla de blir.

Älskade Hazelwing.