Skiftet

Hemma i Brattland, Jämtland, gör vi så som vi gör om sommaren. Jag och min bruna, vänliga följeslagare. Vi vaknar och går ner till älven. Där vi vaknar på riktigt. Hon springer rakt ner i vattnet en första gång. Och när jag lite långsammare kliver i, så badar hon en andra gång tillsammans med mig. Det är fortfarande isande kallt men inget att fundera på. Det leder bara till tvekan och kyla. Jag går i med bestämda steg. Uttalar ett mantra samtidigt som det kalla smått strömmande vattnet omsluter hela kroppen. Vad jag säger beror på. Men det är något som ger kraft. Det får gärna vara banalt och inte så allvarsamt.

På väg hem plockar jag några sommarblommor. Tydligen en ny rutin för i år. Sätter dem i en vas i sovrummet i fönstret som ramar in fjället. Och så gör jag sylt och kompott på bär och frukt. Plommon, körsbär, svarta vinbär. Smaksätter ibland med vanilj. Ibland med kardemumma. Fyller kylen och tankarna med gå bort-presenter.

Och bäst som jag står där och rör i kastrullen landar tanken i mig. En lugnhet över sommaren och en förväntan över det som kommer efteråt som jag inte vill nämna med namn eftersom jag inte vill skapa upprördhet och jag vet att risken är hög såhär i början på juli.

Men det är ett tydligt skifte. Från att vilja omfamna och fånga allt som är här och nu och som ska hinnas med innan det försvinner, till insikten om att jag verkligen har allt som är här och nu och som jag ville hinna med innan det försvann. Och jag har så mycket tid kvar. Dagar. Det är ett skifte. Som inte nödvändigtvis handlar om att jag längtar efter höst. Men som handlar om att jag faktiskt landat i sommaren. Den tid som kommer från nu och framöver är bonus. Glädjestunder som fyller på mitt förråd.