Jag ville inte heller ta fisken av kroken. Men efter arton småsej på raken såg jag den där blicken i Dannys ögon. Den där “är det verkligen alltid ditt spö som ska nappa?”-sucken.
Och när jag för nittonde gången kände kittlet i linan, men inget rus, så började även jag kroka av själv. Först med ett litet “ick” i rörelsen. Sedan med självklarhet. Tång på kroken, loss – simma vidare.
Eller, ja. Bli snabbmat till en stor fiskmås. Naturens motsvarighet till drive-through. Måsar gillar sej. Men inte lubb. Lubb är som en gummistövel med ögon.
Vi är ute på havet igen. Sol och blåst. Vågor. Det stänker över mig gång på gång och mina Sutros blir suddiga. Jag har återigen en sej på kroken, och kanske något annat med. Fiskar äter fisk – det är så det funkar.
Det var så min mamma nästan fick en hälleflundra en gång. När hon drog upp en sej som åts upp under ytan.
Ibland får man bara ett öga kvar på kroken. Det är då man återigen påminns om gränsen.
Fastän jag vet att det bara är väte, kol och syre där i handen.
Vi bor på en liten ö längst ut i havet, en timme med bil från Mo i Rana och tre timmar färja.
Polcirkeln rakt genom rummet, ebb och flod utanför fönstret. Det blir aldrig mörkt.
Förra året fick jag min största fisk någonsin. Inte mycket att skryta om enligt Danny, men tillräckligt tung för mjölksyra. Jag höll i den som man håller i en ovillig älgkalv. Kort stund. Bildbevis. Sen fick den bli middag.
Min filosofi är enkel:
Vill man äta djur – då ska man veta vad det innebär.
Vill man inte veta – då kanske man inte ska äta.
Det är brutalt. Och ärligt.
Vi fiskar en och en. Inte med trålar. Jag köper inte heller fisk som trängts i nät och blivit tuggad på av sina kompisar tills den blev en sämre version av sig själv.
Idag blåste det elva och tolv sekundmeter. Vi valde skyddade vatten men ändå var vågorna över metern. Det är mycket när båten är mindre än ett genomsnittligt husdjur i Norrland.
Och så: en ljus projektil under vattenytan. En vitsiding! En social och nyfiken norsk delfin som hänger med båten, som ett extra husdjur fast i havet. Den hostar och fnissar som Hazelwing när hon sover.
Hemma blir det glasbakad torsk. Knäckt grädde i vitvinssåsen. Igår: fish tacos. Fångad två timmar innan vi åt den.
Vi vänder sejen i mjöl, ägg och panko. Friterar på balkongen med havet precis där. Drömmigt så det förslår.
