Knappt såg jag sommaren landa, förrän den svävar högt i luften i full fart framåt. Var tog juni vägen, vill jag inte höra mig själv säga. Men det är så jag känner. Trots att jag haft all tid i världen. För första gången planterat jordgubbar i trädgården, har en kryddträdgård som typ frodas (med några undantag), har en stor altan med utemöbler och redan fått ligga på torr fjällhed under en blå himmel, badat i älven och tacksamt somnat i den aktiva tanken om de ljusa sommarnätterna. Så har det ändå gått för fort.
Det är för att jag älskar juni. Och vill ha dubbelt så mycket av världens bästa sommarmånad. Det är därför den går för fort. Det är därför det är så viktigt för mig att inte jobba bort juni. Prioritera bort det bästa jag vet för kvällsjobb och inomhusmöten. Jag har inte haft fullt upp i juni. Men mycket vill ha mer.
Och nu när vi är mitt i junis sista vecka är det hög tid att avlägga mina sommarlöften till mig själv. För julis räkning. Och augustis skull. Det är nu jag lever. Vem vet vad som händer sedan.
Mitt första löfte är att omfamna mitt hem. Jag har lätt för att syna och blotta skavankerna när andra hälsar på. Som en slags ursäkt för att den eventuella uppfattningen om huset inte ska fläcka av sig som uppfattning av mig. Men mitt hem är härligt. Platsen är otrolig. Det finns värme i huset och charm över vidderna, forsen och fjället. Det här är ett hem att trivas på och inför den här sommaren har vi gjort mer än någonsin. Små platser att hänga på börjar växa fram, och jag har ärvt dukar och textilier att duka mitt enorma utomhusbord med. Krus att plocka sommarblomster till och låta stå på trappen. Bänken vid den varma huskroppen att börja dagen vid. De mjuka hängstolarna framför fjällets fot där jag vilar tankarna på eftermiddagarna, med tårna som kan nudda lent trä under mig.
Sent igår kväll lyssnade jag på det sista kapitlet av Alla dagar nära och plockade en stor bukett som ska få stå ute. Det är ett sätt att omfamna mitt hem.
Mitt andra löfte är att välja vila. Bara för att jag arbetar stora delar av sommaren, så innebär det inte att jag väljer bort vilan. Mitt arbete går ut på att göra sådant som tar väldigt mycket energi, och sådant som faktiskt inte är så jobbigt. Jag ger mig själv löftet att förstå skillnaden, för det gör jag, och sätta gränser. Men också att komma ihåg att alla mina arbetstimmar i sommar ska fördelas i ledighet i vinter. Att vara rätt så gränslös när det kommer till arbete är ett arv jag bär med mig och som bidrar till mycket positivt i mitt liv, så länge det balanseras. Jag kan göra väldigt mycket, men jag kan inte göra det på bekostnad av mig själv. Att vila kan innebära att säga JA till sammankomster anordnade av någon annan, inte att jag alltid bär ansvaret att anordna dem. Att vila kan innebära att säga nej till vissa saker, för att istället investera den tiden i relationen med min partner för att vi behöver det för vår egna respekt och kärlek till varandra. Att vila är att träna, för att låta hjärnan få ro. Att vila är att lämna ansvaret bakom mig, för det bär jag i mitt arbete.
Det behövs inget tredje löfte, för allt jag vill och önskar omfamnas av de första två. Jag ska inte åka på långväga resa, för det har jag redan gjort. Jag ska däremot njuta livet av det faktum att jag bor mitt i en semester.
