Norrland trendar när AI och världsläget gör stadsfolk odugliga

Allt fler singlar på dejtingappar skriver att de kan backa med släp. Siffran har tydligen exploderat, rapporterades det om i media häromveckan. Jag har en kvinnlig vän som skrev just så i sin Tinderprofil den gången jag fick bestämma för snart två år sedan. Jag tyckte att det hade något då. Det verkar många andra också tycka nu.

Och det där kapabla, som hela Norrland får ge uttryck för även om det finns både glesbygd och kompetenta släpvagnsbackare söderut ut, är särskilt åtråvärt just nu. Det är många vägar som leder hit. Vi tar några exempel:

AI och världsläget gör stadsfolket odugligt. När AI snor jobben, och potentiella kriser som krig eller naturkatastrofer inte behöver en kodare, trader eller SoMe content creator, blir det tydligt att verklig kompetens handlar om något annat. Det handlar om att kunna ta i, koppla el, lägga förband, skruva och förstå hur saker fungerar rent praktiskt.

Kunskap har varit trendigt ett tag och det är status att kunna avläsa lavinrisk, göra upp eld och förstå hur man överlever på fjället (de tre dygn man fjälltältar). Du kanske inte tänkt på det ännu, men det är fruktansvärt osexigt när en kostympappa inte kan göra upp eld till barnens korvgrillning i stadsparken eller när han inte kan parkera flyttsläpet. Jag pekar ut männen i exemplen ovan, och jag pekar ut medelklassen. Överklassen med gamla pengar har ofta haft en nära relation till naturen genom jakt, segling och friluftsliv. Men den urbana medelklassen, som ofta saknar de praktiska färdigheterna, riskerar att stå på efterkälken.

Kulturen, främst genom musik, pekar också mot glesbygden. Epa-dunken med Hooja som en av frontfigurerna. Men också det samiska som genre, sett till både film och musik, som visar förankrade traditioner som består trots tidevarven. Det budskapet träffar det emotionella solar plexus hos oss andra som lever i skärningspunkten mellan det digitala och det automatiserade. Vi som tillbringar all vår tid framför en skärm med sådant som inte spelar någon större roll när livet ställs på sin spets. Det samiska står för renhet och äkthet, i en tid när vi smutsar ner och distanserar oss.

Norrland har haft ett trumfkort som få akademiker söderöver förstått. Gruvnäringen och industrijobben i norr har under lång tid gett bra med pengar i plånboken, till de som haft sysselsättning inom dessa branscher. Det är inte anställningar som ger livet mening, men det är anställningar som möjliggjort nöje och fritid.

Men utbildning handlar inte alltid om pengar, utan också om möjligheten att förstå och navigera genom samhällsklasser och kulturella markörer. Norrland hålls delvis tillbaka av att många saknar just den utbildningen som kan öppna fler dörrar och skapa större möjligheter i de korridorer där makten bor. Regionen omsätter pengar, massor med pengar. Men just här innebär inte pengar makt, för de flödar mot centrala Sverige.

Det som händer härnäst blir intressant att följa. Det där kapabla, att kunna backa med släp och klara sig i en kris, är eftertraktat. Om urbana Sverige inte känt sig hotat av AI eller andra kriser hade nog det mesta rullat på som vanligt, och dejtingprofilerna fyllts med kavajslag och loafers snarare än att backa med släp. Men nu är läget annorlunda, och Norrland kommer fortsätta trenda, lite som ett popkulturellt fenomen som påverkas av verkligheten.

Han på bild har ett “riktigt jobb” medan jag är fullt oduglig. Den insikten fick jag redan när jag träffade honom, han som är från Norrbotten. Och lika mycket insikt om hur mycket försprång jag har, född och uppvuxen i Saltsjöbaden. Att röra mig mellan dessa rum har gett mig stor förståelse och mycket ödmjukhet.