Filosofiska rummet och en insikt som drabbat mig

Filosofi var min sämsta gren i skolan. Om man bara fick rädda en person vem skulle det vara, ja allt sådant gav mig huvudvärk. Avsaknaden av rätt och fel och insikten att det blev ju ändå dåligt. Men så är ju livet hela tiden – det har jag lärt mig nu. Det var ett nyttigt ämne i högstadiet, och det lämnade uppenbarligen avtryck. Jag minns så många av diskussionerna på ett sådant levande sätt även om nästan 30 år passerat.

Trots att filosofi gav mig huvudvärk DÅ, så är det filosofiska tankar som kan ge kraft åt hela min kropp idag när jag slås av saker. Det är ofta under monoton rörelse det händer. De där insikterna som landar likt blixtnedslag. Jag vill aldrig vara utan det.

Jag är inte särskilt passionsdriven i det stora hela, jag drivs av måluppfyllnad. Den insikten kom till mig när jag gick på en snöig stig i mörkret och lyssnade på en podcast om samhälle och ekonomi.

Förtydligande: klart jag har åsikter och klar jag har passion. Till exempel så är min konsumtion baserad på passion snarare än pris. Dvs jag drivs inte av att göra fynd, jag drivs av att köpa tjänster och produkter från varumärken jag identifierar mig med.

Men: jobbmässigt så behöver jag inte arbeta på företag som jag känner stor passion för. Andra drivkrafter triggar mig mer. Och detsamma gäller politik. Jag slits ibland mellan att rösta utifrån ideologi, och att rösta utifrån vad politikerna säger att de vill göra. Det är ofta olika på kort sikt, uppfattar jag.

Låt oss ta ett exempel som jag inte känner jättestor passion kring – alltså det har inte styrt hur jag röstat – men där jag ser att båda vägar behöver ha tydliga följdplaner och inte kan släppas vind för våg för att resultatet ska bli ett lyckat samhälle.

Okej är du redo för ämnet?

IMMIGRATION.

Rent krasst ser jag att både högre och lägre immigration är problematiskt utifrån följdeffekter och behöver sina respektive planer. Alltså: vi kan inte ha högre immigration utan att ta hand om effekterna. Vi kan inte heller ha lägre immigration utan att ta hand om effekterna.

Vi leker med tanken att vi skulle öka immigrationen till Sverige. Det finns uppenbara problem med det, om vi inte har en plan för hur det ska gå till. Min passion ligger inte i hög/låg immigration utan i planen som behövs när beslutet är fattat. Likaså om vi skulle ha lägre immigration. Då behövs också en åtgärdsplan, och det är den jag drivs mest av för att åstadkomma det samhälle vi siktar in oss på.

Det finns förstås gränser, så vi behöver inte tänka exemplet så radikalt svartvitt. Räkna bort extremvänstern och extremhögern i mitt tankeexperiment.

Jag vet inte om min bakgrund som nationalekonom är hönan eller ägget i allt detta. Blev jag krass av nationalekonomin eller blev jag nationalekonom för att jag är krass? Jag skulle nämligen mycket väl kunna tänka mig att jobba med både lägre och högre immigration och drivas av att jobba mot ett starkare Sverige som måluppfyllnad. För att bli konkret så skulle jag alltså kunna ha både S och M som chef om de skulle sätta mig som ansvarig för att skapa en action plan. Om beslutet är rimligt så är det jag som sätter tänderna i att skapa hur det ska gå till.

Måluppfyllnad är min passion, skit i målet (slarvigt och lätt ironiskt uttryckt).

Många gånger har jag både tänkt tyst och sagt högt att jag trivs väldigt bra med starka ledare. Alla starka ledare jag jobbat för har haft en tydlig vision. När det finns en vision som jag stämmer in i så känns det tryggt, då är det mitt jobb att bidra till måluppfyllnad. Det är svårare för mig att jobba utan den där riktningen, jag är inte tillräckligt passionsdriven att jag kan skapa och sprida den – däremot är jag garanterat så pass hungrig att jag kommer leverera målinriktat för att uppfylla den.

Förstår du skillnaden?