Den sista helgen

Den sista helgen på en evighetslång så kallad ledighet. Där är vi nu. Sista dagen dessutom. En skälvande måndag med minus 23 grader och stora rubriker om snöstorm och kaos. Jag har eld i kaminen och mina kinder är fortfarande varma från morgonens kyliga promenad med Hazelwing. Annat var det igår när vi tog en ljuvlig tur på fjället, och annat var det i lördags när jag åkte skejt i Järpen och annat var det i fredags kväll när jag övade på att maxa axelpressar på gymmet. Visst har det förresten varit en jättelång så kallad ledighet? Jag minns knappt dagarna före jul.

Men här är tydligen julveckan när vi rökte öring och trillade köttbullar.

Och här är själva julen.

Och nu är det måndag 6 januari och årets första helg har passerat. Såhär tillbringade jag min:

Fredag eftermiddag har jag inbokad dejt med Linn. Kom så maxar vi axelpressar säger jag och hon kvittrar glatt ett ja. Det tar nästan en timme att cirkulera runt den där stången och anpassa vikter och hålla på med få reps. Jag är så oruttad på maxvikt att jag värmer upp för dåligt så nästa gång kommer jag absolut att klara av både 60 och 61 kilo, men just denna dag blir mitt max 57,5 kg.

När jag kommer hem så tar jag med Hazel på en tur i skoterspåren. Det är mörkt och vidunderligt och vi båda har pannlampor. Sedan letar jag fram lite rester från kylen och parkerar mig i soffan och är rimligt nöjd med veckan. Äntligen helg, tänker jag dessutom och längtar efter sovmorgon.

En svartvit bild från min säng. Det är riktigt flurväder där ute och jag ligger kvar och har ingen brådska någonstans. Vår nya kaffemaskin har min första kopp klar klockan 8 och jag ställer den på en bricka vid huvudkudden bredvid mig. Älskar känslan av att göra ingenting.

Efter ett tag blir det ett otroligt ljus och jag går ut i vanlig ordning. Känns som att mina jul- och nyårsdagar bestått av himla många promenader i fantastiskt ljus. Ibland har det snöat lovikavantar, ibland har allt varit alldeles gyllene. Bilderna nedan är från samma promenad och det är cirka tjugo minuter mellan dem.

Jag äter två varmkorvar och sorterar kläder i garderoben. Hittar mina gamla längdplagg från för jättelänge sedan och lägger dem på sängen för snart är det ju dags! Lägger fram ett gäng andra plagg också, som jag ska sälja. Sorterar och lägger i tvättkorg. Det är mycket jobb med att sälja fina plagg vidare, men jag tänker att det är värt.

Och så, mitt i mörkret, lägger jag in skidorna i bilen och kör mot Åre kommuns mest underskattade skidspår: Röjsmon, Järpen. Här väntar Frida som ger mig tips så att jag ska bli lite bättre. Har haft skejtskidåkning som uttalat mål i sju år nu. Kanske ännu fler. Jag tycker det är svårt och jobbigt. Balansen i den nya rörelserna utmanar mig, och musklerna får en chock av den nya aktiveringen. Men det är jättekul mitt i det jättejobbiga. Efter en timma är jag helst slut i huvudet och dundernöjd i kroppen.

När jag kommer hem äter jag köttbullar och potatis. Så jäkla rekorderligt.

När det blir söndag ger jag mig själv en lagom lång sovmorgon. Min absolut bästa tradition är God morgon världen i P1 och den dokumentär eller intervju som är innan. Kaffekoppen är färdig klockan 08 även denna morgon och jag lyssnar till programmet om Anna Holmlund som är drabbande.

Vid 11 blir jag upphämtad av en vän och vi kör mot Vålådalen. När vi åker söderut slås jag av hur mycket snö jag har hemma och hur lite snö det är här, och det är bara några mils skillnad. Men solen skiner och det är folktomt och ljuvligt och vi tar sista liften upp innan den tar lunchpaus. Hazel springer bredvid för första gången i livet men hon tycker att den första branten är kämpig och hamnar på efterkälken. Sedan ligger hon konstant 30 meter efter mig hela vägen upp och jag undrar om hon kanske blir jättetrött nu men svansen viftar och så snart jag fått på mig stavarna är hon pigg på att åka vidare. Fjället väntar!

Det är otroligt på fjället. Soligt och vindstilla och mäktigt. Älskade verkligen denna tur, särskilt med liften upp som perfekt genväg till roligare skidåkning. Vi åker både längs kryssled och väljer egna vägar mellan träden och över myrarna. Här och var är det djupsnö, här och var är det skare. Och sista kilometrarna ner mot fjällstationen är det uppenbar nerförsbacke. Roligt!

På Vålådalens fjällstation serveras det köttbullar till lunchbuffé och de ständiga våfflorna. Väljer självklart våfflor (och sedan äter jag potatis och köttbullar när jag kommer hem, igen).

Jag rundar av eftermiddagen med en födelsedagsutomhusafterski i byn. På med mössa och varm jacka och varma handskar som kan hålla en kall dryck länge utan att bli kall.

På kvällen packar jag upp den present jag fått vid fjällturen. En liten skrivbok som ska bli min turdagbok för 2025. Jag drabbas av ett omedelbart behov att föra anteckningar över de turer jag gör. Kanske för att turskidåkningen idag fick mig att minnas sommarens vandringstur på exakt samma plats. Jag skriver om väder och vind, och några ord om hur det kändes och vad jag upplevde.

När jag vaknar nästa morgon är det med visst vemod för det är måndag och liksom slutet på allt. Den gemensamma ledigheten som samhället ändå präglas av trots att många, inklusive jag själv, jobbat. Och slut på helgen. Slutet på det prestationsfria och slutet på det vardagsfria. Jag tycker mycket om det som ska komma, men vemodet fångar mig ändå.

Jag har tänkt köra snöskoter med en vän men det är -23 så vi skjuter upp det. Och jag fick en ledig dag i väntan på snökaos och vardagsliv. Kanske är det nu jag ska lägga mitt pussel, hellre än att scrolla telefonen. Och så vill jag lämna in mina skejtskidor på vallaservice och ikväll avslutar jag alltsammans med yoga på Studio Celestine i Såå. Och innan jag släcker lampan ikväll vill jag skriva tacksamhetsdagbok som rymmer hela jul- och nyårshelgerna. Ett fint avslut på den sista helgen.