Ljust och mörkt

Så många morgnar har varit propaganda för effekten av förundran. I måndags gick jag ner till älven och såg en älgko ta sin kalv över det strömmande vattnet. Från den ena sidan till den andra. Jag stod helt fascinerad i morgondunklet och regndiset, med ett knallorange paraply som gjorde dem skeptiska över min närvaro. Imorse var det dimslöjorna som sakta seglade över vattenytan. Den krispiga morgonsolen och femplusgrader och knallblå himmel.

Eftermiddagarna har också sin magi med det gyllene ljuset bakom lövverken i gult och orange. En stillhet på fjället med nästan bara jägarna och andra lokalbor. Jag höll på att välja bort en fjälltur men tog vara på förnuftet och valde den långa rundan. September kommer bara en gång per år och när livet går mot sitt slut så kommer det vara känslan av liv jag vill minnas, inte känslan av mail.

Energin från tisdagskvällen då en brokig men härlig samling vänner samlades i mitt kök för girl dinner och bgg (bara goda grejer). Knytis, med modernt uttryck. Det var som en virvelvind för några timmar och sedan det stora lugnet, och diskmaskinens dova vibrationer. Jag tog en sen kvällspromenad den kvällen och omslöts av det kompakta mörkret. På hemvägen lystes min väg upp av min ljusslinga som alltid sprider glädje och ger festivalkänsla när jag kommer hem.

Solen kryper över fjällkanten i alldeles lagom tid för att jag ska hinna jobba på kvällarna. Det är nu livsdesignen behöver börja: att ta den där extra timmen i dagsljus med Hazel, för att sedan vika av lika mycket tid på kvällen till projekt och produktion. Igår låg jag en stund i vår svävande matta på altanen.

Stillhet för tankar. Inte för återhämtning faktiskt, utan för att tänka strategiskt om en sommarplan jag skapar i ett av mina uppdrag. Frön sås där. Och de växer. Sedan skördar jag framför datorn. Den processen är viktig. Precis som ljus och mörker om vartannat.