Det verkar vara svårt att träffa nya vänner efter 30, det är ett ämne i många poddar jag lyssnar på och en hel del kommentarer i sociala medier handlar om hur man gör. För mig har det nästan varit enklare att träffa nya vänner än att prioritera den investering det är att utveckla relationerna med befintliga vänner.
Jag flyttade från samhället jag växte upp i när jag gick i 5:an och bodde ett år på ett helt nytt ställe, det var första gången jag fick lära mig att träffa nya vänner. På liknande sätt bytte jag kontext när jag började i gymnasiet, eftersom jag valde ett program där alla i klassen kom utifrån. Och när jag tog studenten flyttade jag utomlands, själv. Sedan flyttade jag till ännu ett nytt land fyra år senare. Och därefter till en ny internationell stad. Sådär har jag hållit på genom hela livet och övat mig på att knyta band till nya människor.
Ett tag bodde jag i Halmstad, och jag minns att jag tränade på ett gym och det var ungefär samma människor där cirka alltid så efter att ha noterat det ett tag började jag säga hej, och när vi sagt hej några gånger började vi prata. Och där startades en vänskapsrelation.
Jag skickar ofta iväg ”hej” i ett DM i sociala medier, som sedan utvecklas till konversationer – som leder till relation. Det finns många tillfällen där jag initierat något som blivit till bekantskap och sedan vänskap.
Nyfikenhet har alltid legat till grund för det. Nyfikenhet som ”vilka snygga skor du har, var kommer de från” eller ”jag har hört många säga så mycket bra om dig, vad kul att äntligen få säga hej”. Jag är generös med bekräftelse, människor blir glada av det. Och jag blir glad av att ge det. Det är alltid så det börjat.
Förra helgen åkte jag till Fårö med relativt nya vänner. Katta har jag känt i lite drygt tio år – hon är en av mina äldsta vänner. Men Hannah har jag bara träffat de senaste tre åren, och antalet tillfällen kan jag räkna på min ena hand. Lotta har jag träffat ännu färre gånger under mycket kortare tid. Båda tillför mitt liv mycket i form av nya perspektiv. Och jag är glad att ha vänner som introducerar ännu mer vänner.
Vissa personer är exemplariska dörrvakter, som låter fler ta plats från olika sammanhang utifrån. Det är generöst och en egenskap jag uppskattar.
Jag tipsade om boken Omtyckta människor för några inlägg sedan, och jag rekommenderar den verkligen till dig som vill bli mer likeable och attrahera nya vänner. Det finns så mycket i den som är själva essensen av att vara en person som andra uppskattar att ha i sitt liv.
4 kommentarer
Intressant inlägg! Funderade lite och insåg att nästan alla mina vänner är såna som jag träffat efter 30. Har träffat dem på jobbet, i kyrkan eller på vandring. Har egentligen bara ett par vänner som jag träffat tidigare. Förstår vad du menar med att det kan ta mer tid etc att hålla i kontakten med gamla vänner. Om man ska kunna skaffa nya vänner handlar det nog mycket om att ha ett öppet sinne, låta det ta tid och att inte fastna i ålder . Mina vänner varierar i ålder i ca 30 år. Kommer troligen flytta långt om nåt år så då kommer jag definitivt få försöka hitta nya vänner.
ja verkligen: INTE fastna i ålder, och faktiskt att kliva ur sig själv i andra aspekter också. som liten uppstod vänskap av just sådana anledningar: samma klass, samma jobb. idag tycker jag att vänskap blir spännande i olikheter och min nyfiken på någon annan som är olik mig själv.
Åh vad otroligt intressant!!! Måste läsa din kommentar några fler gånger tänker jag. TACK för att du delade!
Jag tänker ibland att folks svårighet att hitta vänner efter 30 handlar om otålighet.
Jag har också flyttat en del har ibland tänkt att jag inte orkar ”dejting”-fasen av en kompisrelation, lägga pengar på AW på stan eller ta en promenad där man i princip intervjuar varann om jobb och partner och var kommer du ifrån osv. Man vill liksom hoppa över det och direkt in i den kravlösa jag-kommer-över-i-pyjamas-med-en-flaska-vin-fasen, när man är trygga och känner varandra utan och innan.
Problemet är ju att det inte finns några genvägar dit. Eller jo en kanske: outdoor. Har man tältat ihop och sett varann i underställ eller äventyrat i skitväder och löst kriser tillsammans så kommer man möjligen närmre varann lite snabbare, det är väl som ett relationellt bootcamp likt lumpen.
Men överlag så finns det inga genvägar. Man måste liksom få till lite kvantitetsumgänge också för att få till det där kvalitativa, känna på varann över tid och bygga något i bekväm takt. Kanske umgås kravlöst över ett gemensamt intresse/aktivitet ett tag innan man hoppar in i varandras privatliv.
Hamnar så ofta i att folk jag vill lära känna råkar overshare:ar ganska tidigt, som enligt nån ambition att liksom vara så nära varandra direkt. Och missförstå mig rätt, jag har gärna djupa diskussioner med folk – även nya – men då kanske det mer handlar om samhälle, filosofiska tankar osv, inte pang på det mest personliga. Man kan vara djup och ha integritet samtidigt. Om inte folk har så jäkla bråttom