Jag gillar de krokar som finns i kalendern. Nyår: tid för nystart. Vinterstolståndet: fira ljusets återkomst. Semmeldagen: äta semla mitt i vardagen som är den ingemansland mellan jul och påsk. Den första dagen av varje månad, som kommer med förhoppning. Ja till och med måndagar. Nytt vitt blad.
Igår var det vårdagjämning och eftersom det inte har snöat på ett tag här i Åre så har jag börjat längta till cykelsäsongen. En av mina intentioner för mars var att komma tillbaka till träningen igen och det. har. jag inte.
Men mars är inte över.
Det är jättelätt att komma med ursäkter: för mycket jobb. Eller let me rephrase: för mycket jobb just den timme jag tänkt träna. Eller “för trött”. Eller som sist jag var till gymmet: lite för mycket folk så jag blev off i humöret och åkte därifrån efter tjugo minuter.
Men jag är bara lat.
Lathet är ingen kronisk åkomma och att inse för mig själv att jag nog varit lite för lat de tidigare 21 dagarna i mars innebär inte att jag kan bli mindre lat kommande dagar. Däremot ger det mig insikt i att agera annorlunda. Det är till och med skönt att konstatera att jag är lat för det är ingen rocket science att bli olat.
Första frågan till mig själv: vill jag vara en lat person? Ja eller nej?
Nej.
Okej. Jag säger att jag inte VILL vara lat, det innebär att jag VILL vara mer aktiv. Det är bra med ordet vill. Det är långt från “måste” eller “borde” som är mycket tråkigare ord. Vidare till nästa fråga, om jag vill sluta vara en lat person, vad behöver jag göra då för att få till mer rörelse?
Prioritera och planera.
Okej, bra. När är det enklast för mig att träna och hur kan jag hjälpa mig själv att prioritera det?
Skriva in i kalendern. Boka in träningsmöte med mig själv precis som andra möten. Då ser *andra* att jag inte är tillgänglig just då så jag behöver inte ifrågasätta min träningsdejt mer än nödvändigt. Och så vill jag planera in min träningsdejt på tider då det inte är så mycket folk på gymmet. Helst i anslutning till morgon eller eftermiddag när jag ändå är på kontoret, nära gymmet. Eller sena kvällspass, de är härliga.
Okej, bra. När ska jag göra detta?
Jag behöver planera in det på en gång, så att det blir av. Gör jag det “sedan” så glömmer jag.
Bra. Träningen är inbokad. Det finns en plan.
6 kommentarer
Jag hade jättelätt att hitta på saker förrut för att slippa träna och så, det var inte motiverat. Sedan bestämde jag mig för typ 2 år sedan att se till att det skulle finnas i min vardag oavsettt vad jag ville eller inte. Jag fick också till det och har fått en fungerande vardag där motion finns i mitt liv, det känns skönt. Fast det är lätt att halka dit att man inte gör det och därför har jag numera inställningen att du ska inte bör utan ska. Det innebär ju inte tjejmilen eller att jag ska vara supperdeffad, men jag håller mig i den jag vill vara och det är skönt. Jag har fått SKA till något possitivt inte en tvångkänsla utan en priokänsla.
bra med priokänsla!
Jag tänker på mig själv som bekväm snarare än lat. Det låter bättre i mina ögon 🙂 Jag gillar att ha det gött liksom. Men jag kan springa i regn, åka på ovallade skidor i klisterföre, stå i kyla och titta på barnmatcher mm. Så jag undviker ju inte allt som är obekvämt. Och då tänker jag att jag får ligga i soffan en del.
haha ja bekväm låter bättre. jag tycker inte lat är så fruktansvärt – just för att det inte är kroniskt. känner många maratonlöpare som är lata!
Jag är glad att jag har fotbollen (är fotbollsdomare) som motiverar mig till träning. Jag måste ju vara i god form för att orka matcherna. Det som jag däremot inte har disciplin till och som jag verkligen behöver är ju min pilatesträning. Jag prioriterar bort pilates fast jag har ont i musklerna och känner mig svag. Logiskt? Nopp, jag är nog också bara lat…
Det är ganska skönt att konstatera lathet. Är liksom enkelt att ta sig från när man egentligen är ganska träningsvan.