Jag lyssnar på ett poddsamtal. En tjej har förminskat brösten för det var så jobbigt med stora bröst. Hon lade in implantat också, säger hon. Flyttade upp bröstvårtorna och hennes fästman är väldigt nöjd med operationen. Hon har bett honom googla fram de snyggaste brösten inför operationen och valet föll på ”sexiga ryska bröst” för det gillade han bäst. Även ukrainska tydligen. Samtalet återkommer till alla kläder hon ska visa upp sig i, hur snygga de nya brösten är och att hon vill göra sin man nöjd. Hon kommer vara stolt på stranden, uttrycker hon.
Och operationen gick jättebra. Det gör inte ont. Ett av podsamtalen hon är med i spelar hon in lycklig på morfin. Då är hon lite mer frispråkig än vanligt.
Det finns fler som förminskat brösten, och lagt i implantat. De brösten, tillhörande poddprofil med stort instagramkonto, kan man nu se i genomskinliga blusar på Instagram. Den tjejen beskrev mer smärta under läkningsprocessen. Det verkade inte alls särskilt skönt faktiskt.
En annan känd tjej som lagar mat i TV är upprörd för att hennes följare undrar hur hon gått ner i vikt. Det syns på bilderna hon lägger ut men hon har inte skrivit något om det. Hon skriver ut allt de undrar över och menar att det är så komplext så hon har inte velat berätta om resan och vill inte leva i en internetvärld där man kommenterar andras kroppar men snart kommer hon utbilda sig för att hjälpa andra göra samma viktresa.
I en värld där vi sägs åt att vara lyckliga och nöjda där vi är, medan vi under huden vill vara allt annat. För det där med att vara nöjd är bara en schimär. Dubbelheten blir tydligt i frågan om övervikt: gå ner i vikt era jävlar för ni kostar samhället massa pengar. Men ni måste gå ner på rätt sätt också – inte genom läkemedel ni betalar själva för det är ju fan fusk. Och så de som går ner i vikt, oavsett sätt, som får ifrågasättanden från sitt gamla community för att om man var lycklig så går man väl inte ner i vikt? Och så kindpussandet från sitt nya community för att man ju strålar och är så vacker med sin nya kropp.
Damned if you do, damned if you don’t och så jävla damned däremellan också.
18 kommentarer
Min väninna dog för drygt tio år sedan. Innan hon blev sjuk höll hon på att planera en bröstoperation. Vid vårt sista samtal innan hon gick bort lyfte hon funderingar över hur hon någonsin hade kunnat tro att lycka hängde i större bröst medan hon hade tagit själva livet för givet. Det där samtalet har i efterhand gått på repeat i mitt huvud med jämna mellanrum. Insikterna samtalet ledde till har bl a lett till att jag numera är mindre dömande gentemot andra eftersom jag verkligen förstår att avundsjuka respektive en känsla av under- eller överlägsenhet ofta får folk (inkl. mig själv) att kämpa för att kunna placera sig lite högre i den mänskliga hierarkin. Är jag inte lite bättre än den här personen med hens tvivelaktiga val? Är jag sämre som inte klarar det som “alla andra” verkar fixa utan att lyfta på ögonbrynen? Däremot pushar jag mig själv hårdare. Jag vill inte leva med rädsla eller ånger som drivkraft. Min FOMO handlar inte om kickar, utan om att jag kanske slösar bort mitt liv. Om någon hittar livslust i att visa sina optimerade bröst, so be it. Hade jag gjort samma val? Nej, min personlighet väljer att lägga pengar och energi på helt andra saker och jag får lyckligtvis bekräftelse på annat håll.
Just det här inlägget blev viktigt för mig idag. Tack! Du är väldigt duktig på att sätta ord på livets komplexitet. (Vi känner inte varandra, men jag tror du har koll på min resebloggande lillasyster Annika.)
Tack för din kommentar Monnah, den var fin – men sorglig – att läsa. Jag funderar mycket på det där med kris i allmänhet. Varför behöver vi kris för att förstå saker. Det är dumt konstruerat. Men eftersom det är som det är, så är det fina som kommer ur en kris att livet är det mest värdefulla vi har. Stor kram till dig!
Vad man än gör så är det fel och man står med ändan bak. Och värst är inte de som kanske blir kränkta utan de som blir sekundärkränkta. Blir så trött på samtiden…
Japp…
Finns så många kamper där ute på sociala medier som jag inte tror på. Jag tror tyvärr cyniskt att det ligger i vår mänskliga natur att stigmatisera, kategorisera folk i fack, tycka högt och lågt, bilda nya grupperingar så fort gamla rivits. De flesta kamper som har med abstrakta saker att göra: normer, åsikter, samhällsdebatt & samhällsklimat – kontra konkreta saker som löneförhöjningar, ändrade villkor och lagstiftning – tror jag nog cyniskt är förgäves. SÄRSKILT när vi proxykämpar å nån annans vägnar. Vi kämpar och kämpar mest för kämpandets skull, för att få ut nåt som brinner i oss. Men åstadkommer vi verkligen något? I vissa fall, helt säkert – att vända opinion är ganska abstrakt men kan leda till konkret lagstiftning. Men i många fall nja – att göra hudvård till en feministisk handling eller posera lättklätt för alla kroppar. Jag vet inte. Tror mest vi predikar för inbördes beundran med en inbillad känsla av att ha fört en kamp framåt, medan de vars åsikt vi vill ”vända” inte ens lyssnar eller bryr sig nämnvärt. Tror man gör bäst i att rå om sitt eget lilla liv och mående.
Tror mest vi skapar vår egen gruppering i kampen mot en annan gruppering, hatar de som kategoriserar in folk i fack genom att själva kategorisera in oss i egna fack och kräva att andra kategoriserar in sig där
And the wheels of the bus go round and round..
japp. väldigt mycket så.
kommer vi, som människor, någonsin kunna sluta?
den gamla klassikern: skit i andra och sköt dig själv.. känns som att vi alltid haft lägereldar med stories och diskussioner – nu går lägereldarna på steroider i och med SoMe
Haha ja, träffsäkert formulerat!
helt rätt, men man skulle bara lyssna på sig själv. ni i yngre generationen har blivit så manipukerat av internet och SoMe, det är hemskt att se. Spelar det nån roll vad andra (främlingar) tycker? nej, mestadels inte alls. tänk på det nästa gång 🙂
Hej Sonja, handlar det om generation och ålder tycker du? Minns att frågan har funnits i alla år: “vad ska alla andra tycka”?
We are all damned. Det är så sant. Vi ska tycka om oss själva – men hur många gör det på riktigt? Ibland känns det som att tycka om sig själv är som guldet vid regnbågens slut. Lyckan och lugnet bryts bara på andra sätt. Alltid utom räckhåll. Alltid på väg.
Så länge vi inte befinner oss i ett vakuum behöver vi förhålla oss saker. Normer. Ideal. Pumpas med bilder. Och vi kommer att krocka med varandras bubblor. Och när vissa bubblor spricker, är det så lätt att vår gör det med. När man ser upp till någon som sagt sig stolt i sin kropp och som sen ”vips börjar leva sundare” – så blir man fundersam. Kanske ska man inte bli det. Bara tänka. Good for you. Men det är svårt. När ens måttstock tappt centimeter, kilon, så undrar man. Dög de inte som de var? Duger inte jag då?
När någon säger att dessa bröst är de vackraste. Som smycken man köper. Då gör det ont i bröstet. Vissa blir upprörda för det är förvirrande. Att det ska värderas. Måste man själv nu börja fundera över sina? Vad är de värda när det kommer till kritan.
Vårt värde sitter så mycket i kroppen. (Eller gör de det?!) Vad den kan göra. Hur attraktiv den är. Och värdet är relativt. Om man accepterar marknaden: bilder, komplimanger, den offentliga måttstocken. Eller så har vi alla samma värde… oavsett vad. Men, så känns det ju sällan. Lätt att säga. Svårt att leva efter. Tycker jag.
Precis som du säger, lätt och svårt – och krocken däremellan.
Spot on på den kommentaren och något jag funderar på när bubblorna krockar! Som de gjort nyligen.
Jag håller så med dig, det är så sant så jag inte kunnat skriva på annat sätt själv. Jag vet jag nämnde för dig att jag skrev om just vikt för några år sedan då jag ville gå ner i vikt. Jag som då är normalviktig ville gå ner några kg och då var det helt plötsligt att jag var inte en bra förebild för min dotter då jag skrev om hets till viktminskning osv. Men om jag omvandlade orden att jag skrev om att jag vill leva sundare och äta sundare men jag inte nämnde viktnedgång då fick jag helt andra kommentarer av besökare. Ordet VIKT hetsar folk. Sedan kan jag tycka att alla inlägg ska inte handla om samma sak dåkan jag hålla med om att det är fokus på en och samma sak om det är ett ämne som kag retas. Samt som du skriver att man kanske inte alltid vill skriva om det som faktiskt är självklart som du skriver att en som har har matlagningsblogg gått ner i vikt, men hon skriver inte om det. Det handlar ofta om att man missunnar andra det eller något annat. Om någon helt plötsligt gått ner i vikt och det syns VAAAA! men lägga ut recept på cupcakes det kan hon minsann lite så.
I det här sammanhanget reagerade ju många på henens bröst och att killen då sagt hur de skulle se ut. För i det hela så handlar det alltid om hur man själv vill se ut och när man mår bra. Allt handlar ju också hur man fomulerar sig och hur man uttrycker det och om man vill lägga fokus på brösten som jag tolkar det i det första du skrev om. I andra fallet var ju hon mer ärlig i att det gjorde faktiskt ont och att man förskönade ingenting. När de sedan poserade sedan och visade samma slags outfit kanske och brösten kanske skymtades på samma vis så fick säkert hon som erkännt att hon fick ont under operationen mer gynsamma kommentarer än hon som verkar vilka fokusera på att visa upp sig mest. Det är ju lite lika som när jag skrev om vikt eller vände på det till att jag skrev om sund livsstil. Folk är ordmärkare och missunsamma.
och temperaturen för diskussionerna varierar också, beroende på vad som är moraliskt trendigt