Jag har kommit hem, lastat av släpet. Ställt in väskorna. Inte packat upp. Istället ligger jag i soffan med datorn i knät och serie på storskärm. Kroppen är hel och skotern är hel. Det är alltid en win. Vi har åkt tillsammans i runt 50 mil nu. Släpet och jag har hängt ihop ännu längre. Två vändor till Hemavan bara i år. Två vändor till Gautosjö utanför Arjeplog sedan december.
Jag gillar att köra bil, har alltid gjort. Det ger mig tid att tänka. Det ger också tid för samtal.
Det bästa med all bilkörning är timmarna längs små vägar. Jag undviker helst motorvägarna. Älskar inlandsvägarna i norr. Mindre trafik, fler byar. Mer verklighet.
Vi avslutade skoterhelgen Ride like a girl med en sista middag tillsammans, prisutdelning, massa kärlek och sedan utgång för en del av gänget. När vi körde hem idag så pratade vi om hur otroligt härligt det är med den typ av tjejer som var med på eventet. De är så extremt chilla med allt, odramatiska, kapabla och smarta och oerhört oängsligt. Det är fantastiskt att kunna mötas i ett intresse utan att något annat spelar någon roll. Ålder, bakgrund, yrke, hemmaort, yadi yada är skitsamma.
I år var det andra gången som Ride like a girl anordnades av Li Thurfjell, med Tanja Nordfjell – Miss Freerider – som instruktör. Vi bodde på Tunet i Hemavan, och tillbringade den mesta av skoterkörningen i skogarna och på fjällsidorna vid Tängvattnet.
Det bästa med att åka på arrangerade skoterhelger med bara tjejer är att få träffa andra tjejer som kör skoter, och inspireras av dem. Jag blev en bättre förare av att åka med andra som kör som jag. Att se dem välja linjer, att se dem köra modigt och självsäkert. Att ta oss ur kniviga situationer tillsammans. Att se och lära från varandras misstag och framgångar och dela den känslan av “yes jag klarade det” och “jävla skitfan”. Det är det absolut bästa!
Friåkning är jobbigt. Jag får alltid frågor om det när jag lägger upp siffrorna från min Garmin som sitter på handleden och som mäter pulsen lite slarvigt, men som ändå plockar upp ansträngning:
1400 aktiva kalorier på en dag, och då har jag inte ens grävt särskilt mycket utan dragit loss en skida lite här och var. Det är svårt att förklara varför det är så jobbigt. Maskinen väger runt 200 kg, och målet är att köra den på ett energisnålt sätt. Snö är fjäderlätt men samtidigt stört tungt. Den kombon, maskin och snö, och att föra fram den på ett rätt så akrobatiskt sätt i terräng är ganska jobbigt. På ett riktigt kul sätt. Det är därför som jag tycker att det är sjukt viktigt att träna inför skotersäsong. Jag vill inte sitta i skogen och vara trött. Snöskoterlivet är för dyrbart för det. Ska jag köra så ska jag orka. Därför börjar snöskotersäsongen på sommaren: då kör jag igång den snöskoterspecifika träningen.
Nästa otroligt viktiga grej för mig, som jag är alldeles för dålig på, är första hjälpen i terräng. Friåkning är en actionsport. Ju mer jag lär mig med desto större insats kör jag – och de som jag åker med.
