Jag tänkte skriva om kroppen och vikt så om du inte mår bra av det så klicka ner den här sidan nu.
Vi vill inte prata om kroppen för det är svårt men eftersom det är svårt så måste vi prata mer om kroppen. Citatet är inte ordagrant men det var ungefär så som trion i podden Det Skaver resonerade i ett rätt så nytt avsnitt som handlade om kroppen. Ni vet, podden där Cassandra Klatzkow är med, och vars momentala viktnedgång blivit intensivt omskriven de senaste två(ish) åren. Hon har vägrat kommentera sin kroppsförändring, men fortsätter lägga ut bilder på festkvällar, McDonalds och annan mat. Jag vet inte om det varit bättre om hon kommenterat förändringen och slutat lägga upp matbilder alls, eller kanske ersatt McDonalds med den mat som hennes nya kosthållning mer består av?
Allt är problematiskt. Och det är problematiskt eftersom vi har så starka känslor kopplat till alltsammans. Känslor alltså, inte bara åsikter.
De kroppspositiva har anammat strategin att koppla bort värderingar från specifika. Hej jag är tjock, säger de stolta och menar på att tjock är en beskrivning av en form. Men liksom utan värdering.
Clara Lidströms rätt inlägg om viktnedgång står i stark kontrast till Cassandras. Clara låter förändringen ta plats i alla kanaler. Podd, blogg, Instagram. Mellan orden finns en känsla av stolthet och fullbordande. Och för den som inte kopplar vikt till sitt självvärde så är Claras förhållningssätt mer okomplicerat. Ett projekt att ta sig an precis som modetjejer tar sig an projektet att styra upp sin vårgarderob.
Eller som jag tar mig an projektet att städa och sortera mitt äventyrsrum mellan vintersäsongen och cykelhalvåret.
Jag ser på projektet kroppen mer som Clara. Min kropp är fordonet för hela min person. Jag vill att kroppen ska fungera för det jag ska göra, och jag fattar att kroppen också är symbolen för den jag vill vara så jag vill ju optimera kroppen för det ändamålet också.
Min kropp befinner sig alltid på en resa, och jag tillägnar den rätt mycket tankekraft. Inte för att den är mer eller mindre värd, utan för att engagemang och tankekraft liksom kopplar samman. Jag vill ha en kropp som är rolig att vara tillsammans med. Och ett mentalt tillstånd med hög känsla av livsglädje. Det hänger ju ihop!
Jag ser det som att jag kan ha en kropp som är under konstruktion, men som inte utgör ett hinder för vad jag vill göra eller vad jag vill känna. Likaså kan jag vilja göra fler saker som underlättas av att min kropp är på ett annat sätt än den är just nu. Alldeles oavsett så behöver livsglädjen vara drivkraften.
Jag ska ge dig några exempel utifrån mitt verkliga liv här och nu och det hänger ihop med bilderna ovan. De tre första bilderna är från när jag vägde som mest i början på året 2017. Ja förmodligen väger jag faktiskt ännu lite mer nu, och jag har framförallt en annan kroppsform. De tre sista bilderna är från 2018, när jag vägt som minst sett till de senaste 15 åren. Det skiljer runt 20-25 kilo mellan bilderna.
Jag älskar mig inte mindre när jag är större, men livet är enklare när jag är lättare. Typ såhär:
> Jag vill cykla mer stig i sommar och det kommer vara enklare om jag väger lite mindre så att jag känner mig mer smidig.
> Jag vill springa mer trail i sommar och då är det bra att jag övat upp en stark core och en bra styrka som orkar hålla upp kroppen så att jag minimerar slitage när jag vill springa långt.
> Jag har väldigt mycket kläder i min garderob som jag tycker om men som är lite små. Jag vill använda dem! Att gå ner i vikt skulle bidra till att jag faktiskt mår bättre. Därför kan fler kläder som passar fungera som verktyg för motivation och drivkraft.
> Jag vill vakna pigg och alert om morgnarna därför ska jag undvika att äta socker, vilket är den främsta orsaken till att jag vaknar såsig med en diffus känsla av huvudvärk.
> Många av mina vänner vill alltid ses på fjället och umgås. Cykla, topptura, springa. Jag vill känna att jag kan vara med på allt det där utan att hänga med längst bak i gruppen med mjölksyra i öronen. Det är faktiskt sjukt trist att umgås med den känslan. Så jag tackar oftast nej. Men jag vill ge mig själv en form som möjliggör den sortens umgänge.
Känner jag mig värd mindre som människa för att jag i dagsläget känner mig osmidig när jag cyklar stig, inte får på mig alla kläder i garderoben eller inte hakar på topptursskidåkning i grupp?
Nej.
Men jag upplever att jag har lite tråkigare och att jag är lite tråkigare.
Det finns vissa saker som däremot frustrerar och irriterar mig. Det är när något ska läggas på oss alla med täckmanteln “man”:
Man mår ju så dåligt av att äta semlor.
Man vill ju inte ha sådana där fotbollslår.
Man vill ju komma i en 36:a.
Man vill ju inleda helgen med fredagsfys.
Sluta genast! Med ordet “man” lägger du över din känsla på alla, och det ger smala normkorridorer.
Du kanske mår dåligt av att äta semlor av oklar orsak men jag mår jättebra av att äta en semla för det ger energi till mina styrkelyft sedan. Du kanske inte vill ha sådana där fotbollslår men jag vill ha det för jag fattar hur mycket power som finns i dem och jävlar vilket bra tryck det ger till skidåkningen. Du kanske vill komma i en 36:a men jag skiter i det eftersom jag vill ha roligt istället för att äta sallad och tycker inte det spelar så stor roll. Du kanske vill inleda helgen med fredagsfys men jag har tränat hela veckan och ser äntligen fram emot att få återhämta mig i helgen.
Allt det där med “man” förpestar både diskussioner och tankar. Mansplaining bokstavligt talat.
Det står dig fritt att tycka och önska och längta men dra inte in oss andra i vad du vill ha, vad du vill bli och vad du vill se. Där frodas känslorna av att inte duga och du strör giftet omkring dig som potenta blomfrön.
Jag älskar mig själv men kämpar med vikten. Min kropp är stark men svår att förstå sig på. Jag minns att det mesta var väldigt mycket enklare när jag vägde mindre för 3-5 år sedan. Det var enklare att cykla, springa, åka skidor och allt annat jag håller på med.
Min kropp är känslig för stress som kommer från oro och osäkerhet och min viktuppgång, och även mitt lipödem, utlöstes av den anledningen. Det är ett misstag att skapa mer stress för att gå ner i vikt igen. Det går att läsa på massor om lymfsystemet och hormoner och allt vad det är men jag vill göra det okomplicerat. Gör mer av det galna som får mig att skratta hejdlöst. Påminna mig om att jag inte behöver oroa mig. Inte krångla till maten. Skapa fler high on life moments.
Vill du läsa mer? Jag har döpt just den här lådan med inlägg till “biohacking, hormoner och hälsa”.
27 kommentarer
Kan skriva under på allt du nämner i det här inlägget. Så bra skrivet! Känner samma.. Jag vill kunna orka springa mer i skogen, och att vandra i mer kuperad terräng och känna att det är lätt. Jag har haft den känslan för ett gäng år sedan, det är så härligt att känna sig som en fjäder.
Men däremot vill jag inflika att jag tror man (oj där kom den, sorry!) kan gå ner i vikt utan att räkna kalorier. Jag tror mer på att äta rätt. För det mesta handlar ändå om tarmen och hormoner 🙂
Ja, det är min övertygelse. Hormoner påverkar. Synd att vi har så låg kunskap om det.
Jag är också en aktiv person som alltid kämpat med vikten. Och det handlar faktiskt inte så mycket om samhällsnormen (även om samhället generellt inte gör det så lätt för oss överviktiga) utan det du skriver om Sara, att jag inte vill känna mig begränsad och att det faktiskt inte är hälsosamt att vara överviktig. Trots att jag är stark och har ganska bra flås så ställer övervikten till det för mig, jag får problem med knän och andra leder när jag vill göra aktiva saker. Sen är det jobbigt att oroa sig för om flytvästen passar när det ska kajakas, att hitta bra friluftskläder som passar mig, att tänka på totalviktbegränsningar i hängmattan etc.
Jag lyckades gå ned 15 kg för några år sen och det gav mig faktiskt en otroligt ökad livskvalitet. Sen föll jag dit igen… men nu vet jag vad jag ska göra, bara att göra det också… Önskar karaktären vore lite starkare och att hjärnan hade bättre konsekvenstänk.
“faktiskt inte är hälsosamt att vara överviktig” – ja det debatteras ju friskt just nu.
Jättebra inlägg! Du skriver alltid så klokt. Men jag trodde det skulle fortsätta när det var slut : D alltså vet inte riktigt varför jag trodde det men, jag kände liksom att du byggde upp något; ”jag mår bättre när jag väger mindre” [och därför ska jag nu försöka gå ned i vikt] eller något sånt. Därför blev jag lite förvånad när det tog slut. Men inte besviken eller så. Kände bara att du tog sats. Men nu förstår jag att du mest filosoferade <3
PS. Alla i de kretsarna vet att Cassandra gått ned med hjälp av Ozempic. Samma som Elsa Billgren tar.
Hej Lissie, ja – man får lite gissa mellan raderna tänker jag. 🙂
Hur vet du att Cassandra tar Ozempic? Det skulle ju isåfall VERKLIGEN förklara det faktum att hon är så förtegen om viktnedgången. Det är väl ingen viktnedgång man vill skryta om direkt. Och ja, det blir så ironiskt när hon lägger ut en massa inlägg om festande och donken när hon samtidigt går all in på träningen. Detta får mig att tro att det inte är en livsstilsförändring hon har gjort, snarare en genväg hon tagit.
Jag vill också ha en kropp som är pålitlig – för att kunna Leva mina vill.
Och ja det skulle underlätta att vara mindre för mig också.
Men.
Diet och restriktioner ger mer ätande och extrem stress.
Motsatsen att äta ojämnt och slarvigt ger konstig hunger och avsaknad av mättnad.
Jag behöver alltså vara noggrann men blir koko av att räkna kalorier.
Jag vill ha det okomplicerat och vara fri men kommer ändå inte ifrån att behöva struktur.
Brottas med detta.
Landar i att jag behöver en plan ändå. Men utan att logga i någon som helst app.
Kanske ställa vågen långt in under sängen.
Hoppas på att om kroppen och hjärnan förstår att energin fortsätter komma kan mitt mind kan lugna sig .
Inte behöva att som att jag aldrig kommer få mat igen för snart kommer en ny diet att hoppa på.. Är så klar med det!!!
Att regelbundet fylla på med energi som ger mig välmående. En start och en början. Får ta det därifrån.
Bra!!!
🙂
Fan vad bra och nyanserat skrivet. Och det där med “man”. Den är så sann. Men du, jag toppturar gärna med dig, tror vi har samma tempo och syfte med det – ju långsammare desto mer naturupplevelse. Och gärna ett fikastopp mitt i!
🙂
Bra inlägg som vanligt.
Det finns så mycket man skulle kunna säga om det här. Tex att en del kan på fullaste allvar säga saker som “Jag kan inte förstå att du som tränar så mycket inte är smalare”. Alltså som om att jag skulle träna för att bli smal, eller för att se ut på något speciellt sätt. Jag tränar för att det är kul, för att det hjälper mig att sova bättre, för att det sorterar snurriga tankar i huvudet OCH för att bli jäkligt stark. Mina mål i kilon mäts enbart i hur mycket jag kan ladda på skivstången.
Jag är så trött på att andras ångest över sin kropp och sina kilon ska projiceras på mig, jag vill INTE höra mera om olika dieter, 16 weeks of hell, periodisk fasta eller var det nu är som gäller just nu. Finns det något tristare samtalsämne? Räkna gärna dina kalorier, gör det, men inte HÖGT! Låt mig va, bara för att jag är plussize betyder inte det att jag delar ditt intresse för självspäkning.
Jag är jättebra på att träna, lyfter tyngre och tyngre för varje dag, men jag är väldigt dålig på att banta och dieta. Det är inte så kul. Jag är inte så motiverad. Jag VET ju att jag borde väga mindre pga div hälsoaspekter, men att räkna kalorier dödar alla min livsglädje. Och ju äldre jag blir desto mer behöver jag hålla igen för att kilona ska rinna av. Det räcker inte för mig att äta nyttigt och balanserat. Ska jag gå ned i vikt behöver jag gå igenom ett stålbad med hunger och kaloriunderskott under en längre tid.
Tittar man på min familj så är det inte konstigt att jag ser ut som jag gör, jag kommer från en familj där alla kvinnor är storvuxna, bastanta, kulstötartyper. Även de som är “smala” är “stora”.
Det finns egentligen bara två saker som gör mig ledsen över detta, det ena är att klädföretag, speciellt de som säljer outdoorkläder, inte alls hängt med i att skapa kläder för oss aktiva plus sizeare. Att köpa skidkläder eller vandringsbyxor är inte lätt när man har stl 48/50 om man inte vill se ut som en billig julgran.
Det andra är att är att min dotter som ärvt mitt DNA, kommer utsättas för sjukt mycket dietkultur, gliringar annat skit längs vägen och jag hoppas att hon kan vara stark nog i sinnet att stå emot.
End of RANT! 🙂
ja, jag håller med dig. i ett poddsamtal (kroppen har verkligen tagits upp i poddar massor den senaste tiden) så beskrev en tjej hur en annan person på en middag sa att hon räknade kalorier för att gå ner i vikt. effekten blev att under middagen så var det ingen i det kvinnliga sällskapet som INTE tänkte på kalorier. det är toxiskt. jag tycker det är ok att vilja gå ner i vikt, jag menar – jag vill göra det för att jag känner att jag behöver – men jag vill inte vara en toxisk person i vardagen.
Härligt Sara, precis så här tänker och känner jag också. I alla fall nästan precis … Hela min bok GLAD FRi STARK handlar om just det här att kunna leva som man vill och att livsglädjen är kraften till att att må gott i ett liv där varken kroppen eller knoppen eller själen begränsar.
HEJA!
det låter fint. just nu känner jag att min kropp är något begränsande, så när jag går ner i vikt så är det just för livsglädjen.
Tack för ett jättebra inlägg. För precis ett år sedan gjorde jag illa min axel och behövde ta nya tag för att komma till rätta med skadan. Behövde styrketräning vilket jag aldrig tidigare gjort. Har så länge jag kan minnas haft en konstig syn på kroppen och vikten och inte hittat rätt i mitt egna förhållningssätt till mig själv. Är definitivt tjock även om jag inte skulle använda just det ordet för att beskriva mig själv då jag gärna inte beskriver mig själv alls utifrån hur jag ser ut. Min axelskada fick dock mig på andra tankar. Kroppen är ju fantastisk oavsett hur mycket just jag väger. Så länge den orkar göra det jag tycker är kul som att vandra, åka längdskidor, simma, spela tennis m.m. Att ha drivkraften till att läka och stärka kroppen gav mig ett nytt fokus även om det är konstigt att man ska behöva få en skada för att få det.
Hänger kanske lite ihop med talesättet att “friska personer har tusen önskningar men sjuka har bara en”. Dvs att vi tar allting för givet när vi är “friska”, och därmed också släpper fram fler tankar som inte är så snälla. Men när vi är skadade eller sjuka så önskar vi bara en hel kropp så att vi kan röra på oss. Håller med dig om att en kris är bra ibland, det är inte så kul just under den – men kriser kan leda till något bra efteråt.
Kloka ord! Som vanligt på den här bloggen.❤️
Håller helt med dig om ordet ”man”. Hatar det innerligt! I typ alla sammanhang.
jag med.
Välskrivet! För jag håller med dig, det hade varit bra att kunna prata om vikt utan att skapa skuld och skam och att det ena är bättre än det andra. Prat om vikt tas ofta väldigt personligt, som att din åsikt skulle betyda kritik mot min åsikt, när de i själva verket kan samexistera alldeles utmärkt.
Intressant också om “man” – jag tolkar det oftast som att personen inte riktigt vågar stå för sin åsikt eller känsla, och inte som att personen vill skapa en sanning.
måhända att det används så, för det är ju ofta “jag känner mig glad när jag vinner” och “man är ju ledsen när man förlorar”. oavsett vad syftet är så blir det fel när det uttrycks “nu när man tränat så får man unna sig efterrätt” som en världssanning.
Jag tänker att jag vill vara stark och vältränad för att aldrig behöva tacka nej till ett äventyr. Alltid redo helt enkelt. Att det inte finns ork eller styrka ska aldrig vara en anledning att tacka nej till något jag egentligen vill. Det är en himla bra sak som håller min motivation till träning uppe. Och den där känslan av att man klarar saker själv när det ska fixas och lyftas och dras, den är svårslagen.
det är en fin tanke, och där är jag inte just nu känner jag. men det är min ambition.