2022 går inte till historien som ett höjdarår. När jag blickar tillbaka på året så är det ett år vars enda ljusglimt handlar om jobbet. Visserligen är mitt jobb en stor del av mitt liv och en glädje i mitt liv, men jag vill inte vara mitt jobb så därför är framgångarna på jobbet mest en parentes.
2022 hade uppförsbacke redan från början. 2021 var ett guldår: jag fyllde 40 och fick uppleva så mycket genom det. Vi köpte hus. Vi flyttade in. Och vi förlovade oss med diamantringar som låg i ett ostronskal på havets botten. Stackars 2022 känner jag bara.
Men det är också lite rätt åt 2022, som framförallt drabbat min hälsa. Jag har klurat, utforskat, grubblat och lagt mycket mental energi på min hälsa. Insett att det finns så mycket sorg kring det som jag inte lyssnat till. En kamp som äter mina fötter men som jag kravlar mig ifrån. Det pågår hela tiden. Säkert in i 2023 också. Eller ja, så blir det ju eftersom 2023 är snart.
Om vi övergår till det som varit mest intressant under 2022 så tyckte du som läsare, och alla med dig, att detta var mest läsvärt:
Jag fastade i 2 dygn, här är min upplevelse
Ett inlägg som skrevs för några år sedan men som seglat upp som mitt mest lästa under 2022. Framförallt läser man om långtidsfasta på tisdagar, måndagar och söndagar. Ett tecken i tiden; fastan är på väg tillbaka som trendgrej.
Ett inlägg med bilder från vår tomt. Just hus, lite inredning och sådant fix har varit klickvänligt. Men jag har inte tagit tillvara på det så mycket. Har känt mig trött på det och trött på att se allt som inte är klart. Det går för långsamt, tycker jag.
Varför jag tjänar mer på mina sociala medier än andra som har många fler följare
Ett vettigt inlägg om affärssinne. Sådant jag fått genom att jobba med annat. Skulle aldrig vilja vara influencer på heltid.
Det bästa jag gjort i mitt liv. Många söker på det begreppet och hittar till mig, och jag får många mail från människor som står mitt i sin förtvivlan. Jag förstår dem, för jag har själv varit där.
All I am Glow Primer recension
Nu skiftar trenden, en analys om friluftsliv och outdoor
Jag och Danny firade nyår i Abisko. Rätt så knäppt egentligen för vi körde dit med bil och släpvagn och stannade till i Arjeplogsfjällen också och det är på inget sätt nästgårds. Vi hade en bekant i Abisko, Sanna, som nu under hösten flyttade in i mina föräldrars lägenhet i Åre med sin kille Johan. Sanna är ingen bekant längre, hon är min vän. En fin grej med 2022.
I slutet på 2021 skrev jag såhär i ett blogginlägg med rubriken “allt det jag längtar efter”:
Jag vill äta mer ost, skrev jag på Instastories dagarna efter jul. Jag håller fast vid det. Älskar ost!
Jag vill ha fortsatt mer glitter och sparkles. Den längtan har suttit i sedan i höstas.
Jag vill ha fler nya människor i mitt liv, som jag nämnde ovan. Kanske är detta min mest riktiga längtan. Osten är mest festlig och för att jag är vuxen och får bestämma själv.
Jag vill ha mer skit under naglarna OCH mer flärd. Mer Sara, helt enkelt. Det känns inte så svårt.
Jag vill ha fler middagar och roliga kvällar hemma. Bjuda över folk spontant på sådant som inte är så svårt.
Jag vill se Yellowstone. ALLA PRATAR OM DET. Och alla älskar det.
Jag vill fota mer. Se möjligheterna. Fånga ögonblicken.
Jag har absolut haft mer glitter och sparkles och jag har absolut fyllt mitt liv med fler människor. Osten? Ja, den har nog varit på samma nivå ungefär – precis som fotandet. Yellowstone blev för övrigt rätt trist efter några säsonger så jag slutade och fler middagar hemma blev det inte men jag hade besök här hemma på juldagen och det var ju rackarns trevligt så det där längtan kickade igång igen.
Och utifrån ovan så har ju 2022 levererat rätt bra ändå, särskilt i vardagen. Det har varit ett vardagsår. Och jag gillar vardag, men tar den helst i små doser.
Jag hade en fin vinter och tillbringade den med vänner. Hängde med härligt folk på workation i Lofsdalen och blev inbjuden till mer jobbhäng i en stuga långt från el och täckning.
Framåt våren blev allt lite meningslöst. Jag märker det på mina blogginlägg: nej men just nu är det en 4:a och sådant jag kämpar med just nu. Var det vardagen som spökade? Eller var vardagen bara spiken i kistan eftersom jag redan ägnade mycket bryderier om hälsan?
Och så blev det sommar och jag flugfiskade i vanlig ordning för lite och så cyklade jag för lite. Det kändes inte tillräckligt helt enkelt. Däremot älskade jag Bergslagen med Sävenfors Lodge och så älskade jag roadtrippen norrut förbi Edsele gruva och Stora Sjöfallet och upp till Tornedalen. Det kändes både ljuvligt och drömmigt!
Och sedan blev det höst och den säsongen blev lågintensiv i eufori men jag var fullt upptagen, och liksom ändå nöjd, med nytt jobb och nya sammanhang och en ny form av vardag. Det har varit fantastiskt, men jag har saknat de där ögonblicken. Och kanske har jag smugit ur de där ögonblicken som funnits tillhands för jag har inte velat ta den där platsen. Jag har tvekat på mig själv för att jag ärligt talat inte varit den jag vill vara.
Jag märker när jag skriver det här att det är så mycket dubbla känslor. För samtidigt som jag låter missnöjd är jag också enormt tacksam. Jag känner mig älskad och mycket i mitt liv är bättre än det någonsin varit förut. Det är bara det att allt inte är bra.
Med det i ryggen vill jag ta tillvara på kraften inför 2023!
18 kommentarer
Ser fram emot ett inlägg med dina drömmar och planer för 2023, blir alltid så peppad & inspirerad!
det kommer 😀
Så fint skrivet! Och så himla härligt (eller ja, låt oss säga otroligt) att 2022 gav mig en ny vän i dig! Mkt glad för det!
kanske bästa med året!
“Stackars 2022 känner jag bara.” Precis så. Tycker personligen att 2020, 2021 och 2022 flutit ihop till en enda gegga – även om det såklart funnits massor med fina stunder också. Tror dock det ljusnar nu! Tycker för övrigt verkligen om din blogg.
Kram och god fortsättning. <3
tack och gott nytt till dig!!
Vad fint berättat. Fick mig att tänka på de här raderna från Håkan Hellström “Och jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”.
Ett sånt här år får man kanske räkna till den andra änden av kontrasterna och då fyller det sitt syfte.
Men jag förstår precis hur du känner med hälsan. Jag har en liknande känsla både med fysisk hälsa och så med mina mentala spöken som jag jobbat mkt med i år men som ändå hänger kvar. Varför tar det sån tid fast man verkligen försöker liksom? Men samtidigt är det lite fint med strävan.
Och går det att ha ett kanonår när omvärlden svajar? Vi kanske får skylla lite på den ändå?
Puss & kram på dig iaf – ser fram emot en glittrig dag och lite gräv/analys när vi ses <3
vi gör ett bra år av 2023 tycker jag!!
Glömde kommentera DITT inlägg för att det fick mig att tänka så mycket. Men jag tror att det är för att jag lockas så av din blogg, du skriver och visar, det du tycker är vardag är så häftigt och stort och modigt och mäktigt ofta. Jag uppskattar det verkligen. Det är lite som att resa genom att läsa 🙂 Och det inspirerar mig att skapa något lite modigare nästa år. Med start idag, visserligen, varför vänta?
tack fina du
jag har nästan bara haft vardag 2022, och jag känner efter om jag är missnöjd med det. Det tror jag inte att jag är. Däremot gillar jag inte sortens vardag. Jag har varit väldigt mycket hemma. Inne. Jag vill inte det. Jag har varit väldigt mycket stilla, långsam. Jag vill inte det. Jag skulle vilja ha en vardag där jag skrattar väldigt mycket, och mycket imma ur munnen. Jag skulle vilja ha en vardag, jag längtar inte efter resor, jag längtar inte efter äventyr. Men jag vill ha kul, jag vill inte vara trygg. Det får bli mitt, inför 2023.
fint beskrivet, känner igen mig!
Tack för att du delar med dig. När jag känner samma lika som du inför tex ett år (eller en sommar, högtid eller självaste vardagen ex) som inte blev lika färgsprakande som jag hoppats och drömt om så försöker jag tänka att det betyder att det ligger framför mig.. Det som ska gå till världshistorien lurar i framtiden och väntar på mig. Lite likt katt och råtta-leken. Det jag behöver göra för att komma närmre är troligtvis någon eller ett par förändringar i kompassriktningen. Det är väl ändå en ganska angenäm och kittlande tanke. Okej, lite jävla pissirriterande eftersom det vore himla skönt att serveras livet på det berömda silverfatet. Eller så väljer man att fäjsa verkligheten med allt som kommer med den (hallå tandvärk, ljumskbråck och irriterande släkt) och ÄNDÅ känna att mina val speglar mitt mående. Att äga min tid, val och relationer är för mig avgörande (men yes, visst glömmer jag ibland men då uteblir kanske också glittret…) Gott Nytt År Sara ????
den förvissningen tar jag med mig, att det ligger framför mig. och tyvärr lite bakom mig för jävlar vad jag har haft bra år 2017, 2018 och 2019. har bara haft lite paus nu?
Ja, lite realist kanske är bra att vara. Frågan är vad som gjorde 2017, 2018 och 2019 så magiska? Du kanske är inne i en utvecklingsfas deluxe och inte riktigt landat in i ditt nya jag ännu. Kanske växer nya intressen fram som behöver få ta plats och skapa egna känslor. Tänker att rörelse och träning ger endorfiner och kickar utav helv-e som verkligen kan göra att man känner sig glad och levande. Andra mer stillsamma (nya) aktiviteter som man gillar ger kanske inte den kicken åt hormonerna vilket gör att man kanske inte känner sig lika upprymd och euforisk. Nu spånar jag hej vilt utan att varken känna dig eller ha några belägg ????
tack för att du ställer frågorna maria. jag vet exakt vad som gjorde guldåren så bra, och varför det känns visset nu. det har inte med träning och rörelse att göra men det fina med reflektion är att det ger framåtkraft. 🙂