Det var inte toppen. Det var benen.

Jag var upp till en fjälltopp i söndags. Men herreminjävlar va. Det var inte toppen i sig. Det var benen. På lördagsmorgonen hade jag varit och kört ben på gymmet. Och på söndagsmorgonen var det sjukt långt till golvet. För att inte tala om hur högt och långt det var till den där toppen på runt 1100 meters höjd. Nej men hallå.

Men träningsvärk är ändå den bästa värken. Och nu sitter jag här och ska till min PT om bara några timmar. Hej mer träningsvärk. “Jag känner mig som 75 år idag” brukar jag skriva till henne ibland. Isabelle. 75 är ändå ganska ungt. Ibland är känslan långt över 100.

Vad som ger mig träningsvärk kan variera, men det är alltid alltid raka enbensmark i Smithmaskin. Jag har i och för sig bara gjort den tre gånger i livet men det har varit painful efter varenda gång. Rekommenderar den! Alltså stå på ett ben med händerna om stång i Smithmaskin. Medan du fäller höften som i vanlig raka mark så pendlar du upp med benet du inte står på bakåt. Håll höften rak. Fattar du? Om du är förvirrad så testa att stå upp och göra rörelsen samtidigt som du läser. Om du inte vet vad Smithmaskin är så börja med en googling. Jag får inte samma kontakt när jag gör denna med kettlebell eller vanlig stång.

Jag gjorde en del tunga böj i Smith också. Gillar egentligen inte Smithmaskin men i lördags så gjorde jag tydligen det ändå? Och så superset med utfall bakåt med tung vikt och boxkliv.

Mitt bästa upplägg är att köra det tunga, som jag vill att någon kollar min teknik på, hos PT och sedan köra 80%-iga vikter själv på gymmet. Båda ger träningsvärk, båda utvecklar mig. Jag kör sällan (aldrig) 1-repsgrejer för jag vill inte belasta min kropp på det sättet. Men timmarna hos PT är som en plog, och när vägen fortsätter plogas framåt kan jag liksom gå efter och träna själv på gymmet. Flummigt?