Jag åkte på IMBA Europa Summit som var i Val di Sole, Italien, nu i juni 2022. En mountainbikekonferens. Mountainbike låter som ett gammalt ord och har snarare blivit ett paraplybegrepp för cykling i terräng. Men det är inte tydligen så man säger numer, fick jag lära mig redan förra året. Konferensen tydliggjorde hur mycket i konstant utveckling cykling som aktivitet är. Även begreppet flow är på väg över sidlinjen. Istället snackar vi begrepp som gravity och adventure! Alpine gravel används för att skapa attraktionskraft. Och cykla på naturlig led är bara att glömma. Utvecklingen är förbi “naturliga” stigar. Orörda stigar håller för enstaka cyklister, men när cykling eskalerar till turism och gruppaktivitet så behöver underlaget optimeras och framförallt underhållas. Ur det arbetet, “dig and ride”, uppstod den starkt community based cykelkulturen. Men idag växer gruppkulturen också ur andra saker. Som att vara tjej, till exempel. I Sverige är She Rides enormt starkt som ett community based forum. Jag är del av She Rides utifrån vinkeln att jag står för det budskap man vill manifestera, även om jag inte är så mycket för att göra saker i grupp – vilket också erbjuds och som berikar andra.
Jag cyklade bara en av dagarna jag var till Italien. Val di Sole har döpt sitt cykelområde till Bike Land och överlag är det en cykelpark för avancerade cyklister. Vi körde ingen downhill, utan hyrde e-mtb och cyklade massa mil nerför. Och några hundra höjdmeter uppför. Bike touring, att cykla som äventyr, växer. Och på nationaldagen, precis när jag kom hem till Åre igen, så ägnade vi dagen åt bike touring till Nordbottnen. Hur ska man säga det på svenska? Inga cykelord är för övrigt svenska. Hej downhill, gravel, bike park, trails, flow trails, push bike, MOUNTAINBIKE och massa andra ord. Landsvägscyklingen håller den svenska fanan högre. Här i Åre har min kompis Åsa lagt grunden för Åre Gravel Club. Längtan efter ett community gjorde sig påmind gissar jag som utomstående observatör. Glädjen i tillsammansskapet!
Det var förresten Bike Fest Val di Sole när vi var där. Festival. Jag drack öl i plastmugg ena kvällen och Prosecco i plastmugg mellan milen dagen efter. Vi var till Dolomiti Paganella Bike Park dagen efter men hann bara upp och ner med liften. Intrycket blev bestående. Vilken helt annorlunda känsla Paganella bjöd på!
Jag har jobbat med cykelutveckling och alla dess utmaningar i några år nu, som ett förlängt arbete efter att ha jobbat med den komplexa ledfrågan i några år. Allemansrätt och allemansvett i en salig blandning. Vem ska betala? Den ständiga frågan. Visitor management, kan man kanske sammanfatta det med nu när alltfler längtar ut i naturen. Vilket ju såklart är fantastiskt. Och lite problematiskt. Jag skriver inte så ofta om mina projekt bakom bloggen, men jag funderar desto mer. Framförallt vill jag ta ut frågeställningarna i mina egna kanaler. Dela kunskap, och framförallt lyfta aha-tankar, hos många som vill göra rätt men inte fått kunskapen. Här skulle jag, och detta är mitt privata uttalande, jobba mer med Länsstyrelsen och det uppdrag de har. Det finns så mycket att göra, och väldigt mycket roligt, som engagerar och uppmuntrar människor och utvecklar dem genom kunskap. Kunskap och engagemang föder respekt.
Hur som helst. På väg till Val di Sole, som ligger några timmar från Milano, valde vi att köra förbi Gardasjön. Resans första middag utomhus till kuliss av sjö och berg och hela världen doftade citronträd och allt annat som frodades och blommade.
Det var nästan 30 grader varmt i Italien och dagarna var intensiva. Vi trängde in några turer till andra byar för att analysera cykellivet och spana på berg. Mestadels satt vi i en föreläsningssal och lyssnade, och diskuterade, cykliga frågor. Utifrån destinationsutveckling men också kopplat till att cykling växer så mycket och hur ska det fungera rent praktiskt i samspel med andra intressegrupper. En eftermiddag åkte vi till den väldigt gamla bergsbyn Peio. Det var bedårande, jättebrant och supersmala vägar. Och jag diskuterade något med italienare men det är högst oklart vad som orsakade kroppsspråket. Bara glada miner dock.
Jag fick aldrig mitt pass i tid. Tydligen gjorde polisen i Bollnäs fel den 22 april så jag var tvugnen att göra om passet i Åre en vecka senare. Polisen i receptionen hade koll på läget och rekommenderade mig att göra både nationellt ID-kort och pass eftersom hon trodde att det skulle bli tight med tid att få passet klart till min resa. Vilken tur. Jag tog nattåget ner till Arlanda, kom fram kl 04.47 och klockan 15.30 var det ingen kö genom säkerhetskontrollen så allting gick väldigt smidigt. Men på väg hem från Italien var det desto mer kö i den vanliga kön. Vi hade Fast Track och rann rätt igenom kontrollen. Det gick på 30 sekunder. Smidigt det också. Och så landade vi i midnattssolen i Trondheim strax före midnatt och kom hem klockan 02.00 och det var den ljuvligaste juninatten jag kunnat föreställa mig.
Dagen efter cyklade jag som sagt. Och snart ska jag ut och cykla igen. Dels i Dalarna, på uppdrag av Visit Dalarna, och så i Hjulsjö på uppdrag av destinationsbolaget i Bergslagen. Och så självklart på de byggda lederna här i Åre!
