Det brinner i bröstet

Det brinner i bröstet, sjunger Danny Saucedo i låten “Brinner i bröstet”. Under några veckor kommer jag och Bucket Life att skriva inlägg på teman från låttexter och titlar vi fastnat för. Här är mitt inlägg på tema Det brinner i bröstet:

En evighet på fem minuter passerar genom mitt hjärta och mina lungor och oändligheten brinner i bröstet. Den lilla displayen framför mig är det som håller mitt fokus medan benen och armarna rör sig utanför min kropp. Sekunderna går nästan baklänges. Det är samma känsla när jag springer uppför berg som nu när jag tränar på en assault bike i en lada nedanför fjället.

Det brinner i bröstet och jag håller hårt i känslan för det självklara har jag tappat och jag lovade mig själv att det aldrig skulle ske.

För fem år sedan skrev jag ett inlägg om en märklig smärta som nu mattats av.

Vi har pratat om att åka in till akuten eftersom jag höll på att krypa ut ur skinnet men jag är ju inte sjuk. Mina muskler skjuter med nerverna likt vapen och lurar hjärnan att benet har gått sönder på ett ställe mitt på vaden.

Jag har läst igenom min blogg på inlägg i mars 2017. Jag var nybliven singel och livet kändes fnittrigt. Men jag hade också en skada i ryggen så att jag knappt kunde gå och minns hur jag jagade vad som egentligen var fel och vad jag – eller vem som helst – kunde göra åt det. Då kunde jag inte springa. Inte träna. Inte ens gå eller stå. Det brann inte i bröstet. Det brann i kroppen.

Tidigare den vintern skrev jag såhär på bloggen:

Vurpan i backen var inte särskilt dramatisk den heller; jag hade blivit lite kall efter att ha stått stilla ett tag och inaktiviteten i kroppen gjorde att nervbanorna från hjärnan till musklerna inte riktigt funkade så kroppen gjorde inte vad jag ville. När allt är krattat och det är fria vägar mellan hjärna och muskler funkar kroppen smidigt. När det växt igen så måste jag anstränga mig att koppla på rätt muskler – skapa handling från hjärna till muskler – för att göra något så enkelt som ett höftlyft.

Den beskrivningen stämde precis in på det som var fel med min rygg. Ryggradsförträngning. Spinal stenos. Här är inläggen om Spinal stenos och operationen och varför det blev som det blev och hur det egentligen gick efteråt med det där ryggmärgsödemet.

Trots allt som hände då och allt som hänt sedan dess vill jag gärna återuppleva den våren igen. Våren 2017. Med operationen som kändes som en spa-behandling. Singelresan till Civezza. Alla high on life moments i en husbil i Lofoten. Den första löprundan en sen kväll när jag dansade uppför ett fjäll. Livet lekte och det brann i bröstet med frihet. Jag var så tydligt upprymd av livet. Fylld med vemod, för jag tar inget steg utan den känslan, men framförallt fylld med hoppfullhet. Jag ville ta in allt.

Jag lovade mig själv att låta den tiden bli en ständig påminnelse om att leva mer. Låta det fortsätta brinna i bröstet och mata elden så att glöden aldrig skulle dö ut. För när elden slocknat och allt det jag har och allt det runtomkring blir blaha, ja då sällar jag mig till de som lever livet på ytan. Jag lovade mig själv att varenda löpsteg efter den våren skulle vara steg på rosa moln. Jag lovade mig själv att skratta mig lycklig varje gång jag blev trött på stigen.

Så senare den sensommaren sprang vi många mil på Kungsleden och jag beskrev tröttheten som ett vackert lidande.

Jag mår bra. Trots att tårarna tagit slut. Ord från april 2017. Kanske det bästa året i mitt liv trots allt. Livet kommer aldrig att bara vara bra. Aldrig att bara vara dåligt. Livet kommer alltid att vara mycket och att må bra i det lilla trots att mycket i det stora är dåligt, ja det är också en del av livet.

Jag vill låta det brinna i bröstet. Ofta och mycket. Det gör mig till en levande människa. Jag vill aldrig tappa min längtan eller min tacksamhet. Jag tackar mina kriser, för de påminner mig om allt det där.

Tack för att jag fick några minutrar av ditt liv och att du ville följa med på lite av mitt liv idag. Vill du läsa Kattas inlägg på Bucket Life om Det brinner i bröstet så ska du klicka HÄR!