Om power. Och att äga det.

Min kille sa rätt så nyligen till mig ”jag tror inte hon vågade prata med dig, du är så auktoritär” och det förvånade mig lite för jag är ju, enligt min egen mening, väldigt snäll. Förvisso med dåligt tålamod ibland, vilket jag inte har någon lust att ändra på men det drabbar ändå sällan någon annan än min kille.

Auktoritär alltså. Och när jag tänker efter kan jag ha hört det ytterligare en gång från en ny bekantskap, men då som en komplimang. En ledare.

Jag är tydlig. Och tydlighet uppfattas som power och tydlighet får dig att äga det.

Min syn på power och att äga det handlar inte om att kunna allt eller att veta allt. Snarare kan ödmjukheten inför allt jag inte vet och nyfikenheten på det som finns bortom min kunskap driva på intrycket av power. Jag är en person som ställer frågor. En jävla massa frågor till och med. Det är också att vara tydlig. Att ta plats. Att äga det.

När jag var yngre så uttalade jag oftare svaret ”det spelar ingen roll” på frågor jämfört med vad jag gör nu. Jag minns alla dejter jag varit på där jag mesat och inte gett svar. Vill du äta sushi eller thai? Gå promenad eller på bio? Ses kl 17 eller kl 19? Vinbar eller pub? Herregud vad för avtryck gör man om man alltid säger att det inte spelar någon roll och aldrig säger vad man vill. Alltid undviker att ge ett svar för att det kanske är fel. Fel! Hur kan det ens bli fel om någon frågar vad du vill äta till middag? Det är ju ditt svar.

Att vara tydlig handlar om att ge uppriktiga svar på vanliga frågor. Har du inget svar på om du vill äta sushi eller thai så behöver du gräva i dig själv. Om du svarat thai och övriga i sällskapet svarat sushi så är det väl inga konstigheter om det blir sushi. Ingen har svarat fel. Ingen har förlorat. För vems skull svarar vi ”det spelar ingen roll” och vad ska det svaret leda till?

Jag är äldst av mina syskon. Det skiljer 10 år till min mellanbror. Jag fick ta mycket ansvar som barn och jag har övat på att fatta egna beslut och fått som medskick att jag kan själv. Min ledartröja sattes på redan när jag var liten och det är självklart att det har gett mig en head start i kategorin power och att äga det.

När man skulle på prao i typ 9:an så åkte jag till London på egen hand ien vecka och var på en reklambyrå i Camden. Sedan fortsatte det därifrån. Att gå min egna väg har alltid känts självklart.

Det digitala programmet Seasons of You som jag är medgrundare till har som syfte att sticka den där ledartröjan, bygga power inuti kroppen och att lyssna inåt. För det börjar där: på insidan. Att lirka i vilka drömmar och vilken längtan som egentligen är ens egna – och vilka man tror är det för att man hör om dem så ofta. Det handlar om att sätta gränser och att prioritera: vad ska jag göra idag som tar mig mot min längtan vs. vad ska jag skita i idag som inte tar mig närmre mina drömmar och min längtan.

Det handlar också mycket om relationer. Vi blir påverkade av de vi umgås med. En övning under Seasons of You handlar om att identifiera vem i ens umgängeskrets som är ens powerperson. Som ger energi, framåtanda och inspiration. Och att umgås mer med den personen. Och hitta fler sådana personer.

Det fanns en tid då jag var upptagen med att vara omtyckt av alla. Jag ville att alla i rummet skulle gilla mig. Det fick mig att bli en sådan där ”det spelar ingen roll var vi går”-person för jag vågade inte föreslå sushi om alla andra ville äta thai. Herregud vad jäkla tråkig jag var. Om någon ens mindes mig när jag lämnat rummet?

Idag är jag mer upptagen om vem i rummet som jag tycker är intressant. Vilka jag gillar.

Jag var inne på tydlighet förut. Det ordet sitter i hela min vibe. Jag är tydlig inför mig själv vad jag vill och vad jag strävar mot. Det är inte för inte som jag har ledord för året och ibland även för helger, årstider eller högtider. De där orden kommer från hjärtat och är vad jag längtar efter. Inte något hittepå som jag läst att man ska vara som just nu. Ordet utvecklas från insidan och sedan håller jag hårt i det. Jag släpper det inte. Glömmer inte bort det. Jag lägger tyngd i det. Prioriterar det. Säger ja ibland och nej ibland utifrån ordet som blir till mina rötter.

Vid flera tillfällen har jag fått frågan om jag inte får elaka kommentarer i mina kanaler? Aldrig, är mitt svar. Jag har fått några ifrågasättanden men på 15 år så kan jag fortfarande räkna dem på min ena hand. När jag reste mellan landskap under Coronans inledande månader så fick jag exakt NOLL kommentarer om det. När en instakompis åkte knappt två timmar mellan bostaden och sommarstugan fick den personen flera ifrågasättanden. Varför? Förmodligen för att jag var tydlig. Inte använderord som ”jag borde kanske inte men..” eller ”jag vet att man inte ska men…” eller ”nu tycker kanske ni att jag är xx men…” i mina instagramposter.

Vi är tydliga och otydliga i såväl det språk som kommer ur vår mun som kroppsspråk. Har du funderat på ditt? Vad kommunicerar du?

Min träning har varit ett sätt för mig att träna på min tydlighet inför mig själv. Särskilt att springa långt. Att fortsätta timme för timme har gett mig oändligt många terapitimmar med mig själv och en inneboende tro på att jag klarar det jag tar mig för. Att jag är någon att räkna med. Det där självsnacket började redan tidigt i högstadiet när jag sprang elljusspåret i Saltsjöbaden. Själen och kroppen hör ihop och är som två kollegor som jobbar framåt tillsammans och det har varit väldigt givande för mig. Jag har alltid värderat mig högt, även om jag ibland haft dåligt självförtroende i vissa sammanhang. Rätt många sammanhang, om jag ska vara ärlig. Men självkänslan är stark. Jag är inte fel som person även om jag vet att jag inte är vassast på offpistskidåkning eller coolast på dansgolvet.

På senare år har jag funderat mycket på sociala sammanhang. Jag känt fomo när jag sett framgångsrika gäng på instagram. Sedan fått chansen att umgås med personer från dessa gäng – bara för att känna att det var ett ganska trist umgänge. Den där längtan efter social acceptans och samhällsnormen att man ska vilja hänga med creddigt folk har varit en snubbeltråd men insikten har varit tydlig när jag väl förstått den. Jag har känt mig tacksam att bli inbjuden till sammanhang som är avundsvärda i framförallt sociala medier, men jag har också känt tacksamhet när jag varit sann mot mig själv och haft förmågan att tacka nej för att tillbringa min tid med andra saker. Som jag haft roligare med. Att lyssna inåt blir man aldrig klar med.

Ett år hade jag ordet mod som ledord. Det var ett jävla bra ord för att bli tydlig. Jag har också haft ord som unfuckwithable som verkligen handlar om att äga det. Så det där med att ha mycket power i min persona är faktiskt inget jag köpt i kiosken för min veckopeng. Det är något jag medvetet jobbat med under flera år. Det har följt med mig som en lapp i fickan varje dag. Det är vad som gör den stora skillnaden.