Kanske har jag skrivit detta. Jag vet inte. Jag har formulerat tanken så många gånger så det känns som jag redan delat den med alla. Men den tåls att delas igen. Det är söndag kväll och jag har legat i sängen i tre timmar och kollat på serier. Jag har nästa vecka uppslagen i kalendern och det är kav lugnt. Det är en känsla av frid. Jag har ingenting jag inte ska göra men det finns inget där som stressar mig. Inget som ska jagas. Inget som flåsar i nacken. Det är en märklig känsla. En känsla som legat bortglömd länge. För det har alltid funnits saker som kunnats göras. Någon att maila som jag inte hunnit med. Något att göra som ligger som en kniv mot strupen. Något att sälja. Utveckla. Maximera. Och nu är det precis som det ska vara. Precis som jag tänkt mig dessa veckor när jag är på bortaplan. Att få lägga mig i sängen i tre timmar och titta på flera avsnitt av Just like that utan dåligt samvete för att jag väljer bort något annat är som len chokladsås. Jag är bra på att göra ingenting med dåligt samvete. Nu gör jag ingenting och känner att det är förtjänt. Just nu njuter jag av att inte vilja något mer eller att jaga något annat. Den känslan är lika skön som den är flyktig.
3 kommentarer
Hittade nyligen till en blogg som använder metaforen “37-gradig känsla”. Känslan av att glida ner i kroppstempererat vatten och inte kunna avgöra var kroppen slutar och var vattnet tar vid. Livet bara rullar smooth , inget skaver eller stressar, man tänker inte ens på att det är så, för det är så naturligt Ungefär som att man inte går och tänker på att kroppen INTE gör ont så länge den inte gör det.
Kopplar det till vad du beskriver. Och precis det jag hela tiden strävar mot. Hur kommer man dit? Berätta gärna mer om hur du gör!
Livet består ju av en massa utmaningar och skav, man lever ju liksom inte isolerat från omvärlden. Jobbet strular och med tonårsbarnen är det berg-och-dal-bana. Därtill är syskonet depp och en nära vän sjuk. Jag förstår ju att detta är livet och det går inte att ta bort. Man måste lära sig att hantera det och ändå kunna vara i harmoni. Hur mycket man än springer för att allt ska vara i fas handlar det till syvende och sist om mindset och mental inställning. Men HUR ska man tänka och göra för att vilar i det skaviga och ändå känna harmoni?
37-gradig känsla, förstår precis! Jag tror inte att man kommer dit. Man bara har den känslan till låns lite nu och då. Jag förväntar mig att den är tillfällig men tänker att jag ska spara den som ett minne så att jag kan ta på det även när jag känner annorlunda. Omvärlden kommer alltid att kastas åt ens håll alldeles oavsett, och jag tänker att om ens egna grundstenar är stabila så kan man hantera allt det där som obevekligen händer utan att allt annat blir kaos.