Det är ovanligt att vi är hemma på helgerna men det var vi i helgen och det var skönt. Att inte packa ihop eller packa upp. Bara få vara. Kunna säga till en kompis att kom förbi om du vill kaffet är påslaget. I fredags tog jag mig till och med tid att bläddra i några böcker. Korkade upp en flaska Champagne och hade inte bråttom. Det fanns inget att skynda till.
Stormarna avlöser varandra och det snöar och töar om vartannat. Vi skottar uppfart och vägen upp till huset med snöslunga när det drevar för det blir ohyggligt tungt och mycket att skotta, men en kväll kände jag för att vara ute och göra något så jag tog snösläden och handskottadde 100 meter grusväg som leder till oss. Jag hade en längtan att lägga mig raklång på snön på marken och stirra in i stjärnhimlen men jag lät bli. Mest för att molnen skymde stjärntavlan där uppe.
Mitt liv är lika självklart för mig som ditt är för dig. Det är snarare regel än undantag att vi åker bort på äventyr på helgerna för det är ju då tiden finns. Alla hemmaäventyr tänker vi att vi gör på veckorna för hallå livet pågår ju då med. Kanske gör vi mycket mer än många andra, jag vet inte. Allt jag har att relatera till är mig själv. Jag vet inte om mitt liv skulle ta musten ur andra på samma sätt som det ibland tar musten ur mig själv.
I helgen drack jag kaffe, snöslädade en uppfart, drack Champagne och tog två långa solskenspromenader. Bjöd in en vän på fika sådär spontant som jag drömt om och hade kompisar förbi på lördagskvällshäng innan vi körde in till byn för häng. Åt söndagsfrukost. Målade källartrappen rosa. Såg några avsnitt av Yellowstone. Åt hotellfrukost med en vän och kände att jag hade hur mycket tid som helst. Blickade ut mot Åreskutan.
Det var en helg som var mjuk. Precis vad jag behövde!
