Vissa böcker minns man lite mer. Stöld, skriven av Ann-Helén Laestadius är en sådan bok. Den beskrivs som en jojk till renskötarlivet men är samtidigt en samtidsskildrande, fruktansvärd och på något sätt också vacker berättelse om en bortglömd del av Sverige.
Det samiska har intresserat mig under flera år. Nyfiket har jag kommit närmre och närmre men också känt en stor försiktighet och osäkerhet. Inte vetat hur jag ska göra för att förstå mer utan att tränga mig på. Jag tycker det blir svårt och bevakar det mest utifrån. Jag vet verkligen inte mycket om det samiska livet, historien och allt som finns djupt rotat. Men det jag verkligen vet är att vi inte vet något alls, för vi har inte fått lära oss. Och det är skamligt. Vi har lärt oss om ursprungsbefolkningen i en mängd andra länder och världsdelar, men inte ett ord om det som är nära oss på riktigt.
Stöld är en frontalkollision rätt in i samtiden. Förtryck, rasism, svineri, patriarkat och psykisk ohälsa. Laestadius målar det inte svartvitt. När DN recenserar Stöld beskriver de romanen som “ett svart sug in till berättelsens kärna”. Stöld skildrar rasismen mot samer men också motsättningarna mellan samer. Det gör den här romanen flerdimensionell och historien om nioåriga Elsa som ser sin ren dödas och slaktas (vilket har brottsrubriceringen stöld) är så långt mycket större än så.
Midnattssol, Sameblod, Maxida Märak och Laestadius romaner är exempel på samiska inslag i populärkulturen. Samtidigt pågår vad jag förstår en allt hetskare stämning i verkligheten. Jaktmarker, friluftsliv, ekonomiska intressen i allmänhet och Girjasdomen i synnerhet. Vi som inte förstår bättre ser orörda vidder, allemansätt och egenintresse och blir kränkta när vi inte får göra som vi vill, obrydda om allt det fruktansvärda som pågått sedan lång tid tillbaka när vi förbjöd deras språk och tvångsbestämde var de skulle bo. Det är skamligt för vår historia och skamligt än idag när det inte erkänns. I Expressens intervju medges hur man inte förstått någonting och precis så är det för de allra flesta i Sverige. Vi fattar absolut ingenting alls. För vi vet ingenting. Och det ska vi skämmas för.
Här kan du läsa mer om boken som är August-prisade Laestadius första roman för vuxna.
6 kommentarer
How do I tell you that you don’t have to be ashamed without telling you what to do or not to do? Any advice?
Jag tipsar om Herrarna satte oss hit, av Elin Anna Labba, som handlar om tvångsförflyttningarna av samer under 1900-talet. Vann f ö Augustpriset 2020.
Ja den vill jag läsa, visst vann den priset i klassen facklitteratur?
Precis.
Tack för tipset, ska absolut läsa den. Uppvuxen i Lappland har jag dubbla känslor.
“Vi fattar absolut ingenting alls. För vi vet ingenting. Och det ska vi skämmas för.”
Jag fattar en smula. Jag vet en del. Jag tar sällan ställning för precis som med allt så ju mer man vet desto mer inser man att man inte vet.
Ja precis, det är det där sista: ju mer man vet desto mer inser man att man inte vet. Jag gillar hur Stöld inte skrivits svartvit. Den tar upp mer än relationen till samer.