Vi körde snöskoter mellan Åre och Funäsdalen

Tidigt i lördags morse startade vi snöskotrarna utanför huset i Åre och körde 19 mil snöskoter snöskoter på leder mot Vålådalen och sedan upp på kalfjället förbi Vålåstugorna. Därefter vek leden ner mot Ljungdalen och vi körde över Flatruet. Vårt slutmål var Fjällnäs och lyxigt spa, god 3-rätters middag och sköna sängar för natten.

Lördagens etapp blev 19 mil och på söndagen körde vi hem igen men valde då att köra snöskoter förbi Bruksvallarna (för att tanka) och sedan ta leden mot Ramundberget vidare upp mot Fältjägarstugan och Helags. Total sträcka blev 36 mil. Men äventyret var mycket större än så!

Jag kommer minnas den vita haren som sprang framför mig en bra bit i fjällbjörkskogen mellan Bruksvallarna och Ramundberget. Och världen som var förtrollande vacker och stilla, ja som en maräng, vid nödstugan i Svaaletjahke.

Jag kommer minnas snöstormen när vi startade och att vi knappt ens hittade till bensinstationen i Björnänge. Vilket i och för sig mest beror på att det är så extremt dåligt skyltat på Åresjön. Jag kommer minnas att vi körde i djupsnö, helt ospårat, hela vägen fram till Vålådalen och sedan i Ljungdalen igen. Vi mötte sex-sju snöskoteråkare som satt fast i djupsnön i kraftledningsgatan upp till skimret i Flatruet och det skulle jag också gjort om inte Danny gasat upp skotern åt mig. Däremot råkade jag köra ner i ett hål och vi tillbringade gryningen med att gräva upp min skoter. Stuck happens!

Jag minns den knallblå himmeln vid Helags. Där satt vi, mitt på fjället och fikade tunnbrödrulle med renstek och det var alldeles stilla. Jag har 367 bilder från körningen över kalfjället och vi trodde knappt att det var sant. Kan det vara såhär bra! Den körningen hem över fjället som vi gjorde i söndags, den betydde allt!

Det fanns stunder då jag ångrade äventyret och ja, de stunderna var rätt många. Framförallt i lördags då det var svårkört. Djupsnön gjorde att allt tog längre tid än tänkt och jag blev tröttare snabbare än jag trott. Lika djup som snön var i skogen lika avblåst var det på kalfjället vid Vålåstugorna. Stenarna är förrädiskt gömda i snön och det är lätt hänt att de river upp sår på skotrarna. Vilket hände. Någonstans där uppe bland blåsten och solskenet fick Danny en ordentlig kyss i A-armen och insåg att den var böjd och försökte kompensera genom att köra så mycket som möjligt på en skida. Vi mötte några skoteråkare vid Ljungris precis under trädgränsen som meddelade att närmsta Polaris-handlare var i Funäs runt 6 mil bort. Som stängde en timme senare…

Det fanns inte en chans att vi skulle hinna men allting löser sig vi kom dit en timma efter stängning och de bytte A-arm och när de var klara hade det blivit mörkt. Vi hade fortfarande strax under tre mil kvar till Fjällnäs och jag var rätt less. Jag kände mig nöjd med skoterkörningen men det spelade ingen roll. Vi var ju tvungna att komma fram!

På Fjällnäs träffade vi Katta och Mari som kört snöskoter från Särna. De hade valt bort den ospårade delen över fjället och hade således kortat av sträckan och kört fin nypistad storled under långa sträckor och i hemlighet var jag avundsjuk på att de checkat in på Fjällnäs vi lunch och kunnat ta en powenap i sköna sängar och haft tid på sig att njuta av allt härligt på hotellet. Själv var jag tokslut. Och samtidigt så oerhört nöjd över att ha kommit fram.

Jag tog ett halvt bad i isvaken och ett mycket längre bad i den varma utomhuspoolen. Sedan bytte vi om för trerätters med friterad röding, älg och goda viner. Maten på Fjällnäs var riktigt bra och jag är så glad över att vi valde just detta ställe som jag spanat på sedan länge!

Lika glad var jag över att frukosten öppnade först klockan 8. Det betydde sovmorgon, till skillnad från morgonen innan då vi gick upp vid 5… vi checkade ut först en bit efter 10 och inväntade strålande solsken. Vackert väder betyder ofta isande kyla, i alla fall i januari, och leden förbi Bruksvallarna och Ramundberget bet i kinderna. Men lika kallt som det var i dalen – lika milt var den en bit upp. Och vi jublade inombords när vi kom allt högre upp på fjället och det enda vi såg var fjäll och ledkryss i all oändlighet. Det var satanigatanvackert!

När vi passerade Vålåstugorna på vägen tillbaka igen hade det mörknat men ner förbi Vålådalen och mot Ottsjö och Edsåsdalen var lederna välkörda och det gick riktigt snabbt. Det var svårt att ens förstå att vi kört samma väg bara dagen innan. Det var helt olika förhållanden! 36 mil snöskoter på två dagar snyter man inte ur handen helt oberörd om man inte är van vid långturer på lössnömaskiner. Och det är inte jag.

Kör du en annan typ av maskin (typ Polaris Titan) kan detta vara en bekväm helg (givetvis beroende på din körvana) men med tanke på all den snö som kom natten mot lördag så var jag extremt nöjd med att köra min Polaris RMK. Snön var aldrig något problem – och ledkörningen med min lössnömaskin ställde egentligen inte till det heller. Man får räkna med att bli trött bara. Idag när jag vaknade upp från allt det som hände igår så känner jag mig överkörd av en ångvält. Jag är trött i benen, i ryggen, lite öm i händerna, känner mig matt i armarna. Mest av allt är det en skön känsla, av nästan samma karaktär som när jag sprang Jämtlandstriangeln en sommardag i juli för några år sedan.

Jag känner mig lycklig när jag tänker tillbaka på helgen. Det var sagolikt och det var utmanande, men det är väl precis så ett äventyr ska vara? När det kändes som mest långt och tröstlöst någonstans mellan Ottsjö och Edsåsdalen, eller bland snödrivorna i Postvallen som jag tyckte var utmanande med sina meterskillnader i höjd, ja då längtade jag efter att vara framme. Men nu såhär ett dygn senare så vill jag ha mer.