Det gör ont i kroppen av längtan ut på fjället. Det är som att nätterna aldrig varit ljusare och grönskan så skir. Vädret i juni har knappast varit mildare och mer stilla. Nätterna är kav lugna och går i pastell och vissa morgnar när jag går upp och tittar ut över fönstret ligger sjön spegelblank. Det är det som ger värk i varenda cell. Själen har inte ro att vara inne men just den här veckan har tiden varit knapp. Jobbet har krävt sitt och nog är det så att en relation kräver den med.
Snö på fjället en sen kväll i juni 
Stendalen kl 22
Skuttjärns vindskydd
Hade jag levt själv hade jag varit ute varje natt och knappt sovit en blund i natten. Jag hade styrt ditt hjärtat längtar men jag hade inte haft någon att dela det med. Nu slits jag mellan att sätta mig själv främst eller att vänta in min partner som jobbar mer än någonsin och det är svårt. Jag tämjer rastlösheten men den sipprar ut ur porerna ibland.
Totthummeln förra veckan strax före midnatt
Livet är aldrig perfekt om än i korta stunder och jag försöker att vara nöjd med det men misslyckas en del. Det sunda förnuftet vill övertyga mig om att det räcker med höjdpunkter. Som kvällen då jag var på Totthummeln vid midnatt eller den sena turen till Stendalen eller fisket i strömmen mitt i natten för en tid sedan. Men jag vill leva med de där höjdpunkterna för jämnan och jag vill ha mera oförnuft. Jag vill fylla mina dagar med orimligheter och jag vill ha mer än att kunna räkna dem på en hand.
7 kommentarer
Hej Sara,
I know how it feels to be torn. But I also know that you make the right decision in such situations.
But I don’t understand your thoughts about the highlights. Would they still be highlights if you got used to them? Would they still be highlights if they were going on all the time? But what do I know. I don’t understand a lot. I hope I will be born in the next life – if there is such a thing – as a Swede. Then I would understand the language of my dreams better. Then I wouldn’t need any more sleep to dream. Then i wouldn´t have a reason to keep happiness waiting. Then it would be the most reasonable and normal thing in the world to live at a lake. With a small mountain nearby. And a lot of forest. And people in the neighborhood and the near village you look forward to see every day. With space for animals and where the dog house was built with more love and respect than most large houses in my current world. Where nature is jealous of the wooden house I live in and comes up with something new every day to lure me out. Where „motion“ isn´t just a word. And maybe with someone with whom I can share all this normality. Would I need more highlights?
Nevertheless, you clicked on my heart and you left a comment. That means a lot to me.
Hej då och en vacker söndag. With much “oförnuft” and “orimligheter”. ?
true, but I’m addicted to highlights. it would be much easier to be addicted to sugar or coffee…
true, but your addiction is healthier for the heart.
Hej
Första gången jag är inne på din blogg men kan inte sluta läsa. Å detta inlägg känner jag igen mig i så mycket, men för mig har det varit så i många år. Nu har familjen accepterat mina “behov” många ggr. Men vissa drömmar är fortfarande drömmar för mig då de inte går ihop med livet vi valt.
Iallafall så är vi på väg till Åre just nu och dina texter gör att jag känner lyckorus totalt inför denna semester. Hoppas få uppleva Åre så som du beskriver det. Magiskt!
Välkommen till Åre Malin, hoppas du har det magiskt!!
Jag kom att tänka på det här när jag läste ditt inlägg: “… det enda som egentligen är problematiskt med ensamheten är att man som ensam inte har någon med vilken man kan dela sin glädje över ensamhetens välsignelser.”
precis så – spot on i den beskrivningen!