Anarisfjällen, vädret och den stora fjällolyckan

Det var tidig eftermiddag redan när vi började vår utflykt igår. Men det var en fantastiskt solig lördag ändå. I Åre låg diset som en tunn skugga för solen men i Vallbo där vi parkerade för dagen var det strålande vackert och alldeles blått.

Jag har nyligen lyssnat på P3 Dokumentär om Anarisolyckan; Sveriges värsta fjällolycka i modern tid. Det är drygt 40 år sedan nio skidåkare gav sig av från Lunndörssstugan mot Anarisstugan och blev fast i oväder.

De hade teoretiskt sett alla förutsättningar att överleva men på grund av omständigheter omkom åtta av de nio personerna. Kvar på platsen hittade man termosar med varm dryck de aldrig öppnat, mat de aldrig ätit och förstärkningsplagg de aldrig satt på sig. Jag rekommenderar dig att lyssna på dokumentären, eller att läsa en kortare version här.

Väder är bland det mäktigaste som finns och när vi lever i vår skyddade värld är det svårt att förstå hur övermäktigt det kan vara ibland.

Just igår körde vi över Anarisfjällen och Lunndörren och även om skoterleden är dragen en annan sträckning än skidleden (även dagens skidled är omdragen efter olyckan) så är det samma fjäll, samma miljö, samma utsatthet och samma väder.

Det blåste ytterst lite när vi körde över Anarisfjällen till Anarisstugan strax efter kl 14. Jag tog glatt av mig handskarna och fotade med systemkameran.

Några timmar senare, när solen gått ner och månskenet visade vägen, körde vi över Lunndörrsfjällen (skoterleden går över Dörrsjöfjället och över Dörrsjön vilket är närmre Anarisfjällen än själva Lunndörrspasset).

På bilden nedan blåser det måttligt, men jag vill snabbt ta på mig handskarna för att inte kyla ner mig mer än nödvändigt och för varje gång jag tar upp kameran hjälps vi åt att packa ner utrustningen tillsammans. Motoriken förgås snabbt i kylan.

Och när vi körde runt krönet och skoterleden vände riktning blåste det satan. Det var inget väder jag ville befinna mig i längre än nödvändigt så jag gasade på och ägnade rätt många tacksamma tankar åt att jag bara behövde känna den utsattheten i några minuter medan samma distans tar bra mycket mer tid till fots – och att man måste bråttas med elementen helt på egen hand.

En stund senare svängde skoterleden 90 grader och vädret förändrades återigen. Det var inte kav lugnt men skillnaden var ändå enorm. Anarisolyckan hände bara fyra kilometer från Lunndörsstugan och även om det är vildmark just där så kan man lite högre upp faktiskt se civilisationen. Från Anarisstugan kan du om natten se lamporna från Åreskutan.

Anarisstugan byggdes på 30-talet och uppfördes efter en annan tragisk dödsolycka i precis samma område. Det här är STF:s minsta fjällstuga och när vi kom dit strax före 15 på lördagen fanns stugvärden på plats. Hon berättade att mamman till den förolyckade mannen från tidigt 1900-tal donerat 5000 kr för att det skulle byggas en stuga i området och det är den fjällstuga som står där än idag.

Vid Anarisstugan gjorde jag och min kille en snabb överläggning om huruvida vi skulle vända och köra samma väg tillbaka eller välja äventyret som var bra mycket längre.

Jag hade drygt halv tank kvar i min snöskoter och vi visste att solen skulle gå ner två timmar senare. Vi hade spade, tändstål, pannlampa och choklad i packningen. Full laddning på telefonen. Men jag borde också haft med mig den tryckta fjällkartan. Den är obligatorisk i min ryggsäck när jag springer fjällterräng men jag har glömt den när jag kört skoter eftersom jag har GPS i min display. Men det kräver ju såklart att snöskotern funkar. Och även om min iPhoneX tål kyla och batteriet är segt så varar det inte för evigt.

Vi bestämde oss för att köra vidare mot Hosjöbotten och ta nästa beslut där. Tack vare lättkörd led så valde vi att passera vidare och välja äventyret som visade sig bli 12 mil långt och som passerade Glen och Tossåsen. Precis som på många ställen i fjällen är det här är samiska marker och du som läst min blogg länge minns säkert när jag skrev om den samiska restaurangen Hävvi i Glen och när vi vandrade från Arådalen och tältade vid Dörrsjöarna.

Solen gick ner när vi passerade Tossåsen och leden gick genom fjällbjörkarna och upp mot kalfjället igen. Då hade vi runt 3 mil kvar till Vallbo varav största delen över kalfjället.

Det är ruskigt kul att köra snöskoter och jag hinner fundera en hel del under körningen. Det är kul att köra utanför led (vilket man absolut inte får i dessa områden så här höll vi oss till led) och det är en fysiskt krävande körning.

Men ledkörning i fjällterräng är ofantligt mäktigt det med, särskilt när terrängen är varierad. Jag har gått mycket på turskidor och kan slås av hur trött jag kan bli av att gå den där transportbiten från startpunkten och genom skogsterräng. Det brukar oftast vara någon mil eller två.

Det är ju sedan som det spektakulära börjar: den stora evigheten. Vidderna!

På snöskoter får jag samma vyer, men det är som att alltsammans går på speed. Vilket det ju bokstavligen gör. Att få uppleva Anarisfjällen och området kring Lunndörren på samma eftermiddag, plus en hel del sjöar och ledkryss i motljus och renar vid ett fjällmassiv och allt det där andra. Det är helt underbart.

Min drömkombo är fortfarande att ta mig till ett basecamp med allt jag behöver lastat på skotern. Och att sedan göra utflykterna därifrån. På turskidor eller med topptursutrustning eller snöskor eller vad som.

För jag älskar att åka skidor, jag älskar att springa i kärv fjällterräng. Jag älskar det långsamma. Eller, jag älskar nog både och. Varför välja?

Jag är tacksam för gårdagens fantastiska fjälltur och jag är tacksam för när jag för några somrar sedan också startade i Vallbo och sprang leden upp mot Issjödalen och Pyramiderna. Den gången såg jag bara skylten som visade mot Lunndörsstugan eftersom jag ansåg att 21 km löpning bland sten och rötter var tillräckligt just den gången och faktiskt inte orkade med någon extrasväng.

När vi kom tillbaka runt kl 19 var det mörkt sedan några timmar tillbaka och vi lastade snabbt skotrarna på vårt sleddeck och sedan önskade jag hamburgare och ett glas rött till middag. När vi satt runt middagsbordet tänkte jag att det var en rejäl kontrast till vädret på fjället bara tre timmar tidigare. Och så kände jag tacksamhet igen. För allt.