Middag på Fäviken (såhär var det!)

Jag fick frågan i fredags. Ett spontant sms om att det hade uppstått ett ledigt bord för två på Fäviken en halv vecka senare. Jag var inte sen med att tacka ja. Skickade med ett ordentligt gäng utropstecken dessutom.

Och i onsdags var det dags. Vi fick skjuts av bagar-Helena över fjället på den isleriga grusvägen mot Huså och till Fäviken. När vi kom fram möttes vi av eldkorgar i varmt sken och all personal som tog hand om oss på ett exemplariskt sätt under kvällen.

Jag hade höga förväntningar inför mitt besök på Fäviken och det går inte att beskriva i ord hur det var eller hur maten smakade. ”Var maten god” har någon frågat och ja, såklart att den var alldeles utsökt. Men ”god” är ett ord som inte riktigt passar i sammanhangen. Choklad är gott och en mac and cheese kan vara god. Men ordet god är för trubbigt. På Fäviken är det häftigt hur kombinationen av två saker inte smakar de två sakerna utan något helt annat. Det är enastående. Delikat. Hantverk. Allt det där andra jag hellre skulle använda för att beskriva det vi åt snarare än gott. Att maten är god är liksom en självklarhet och därför också lite ovärdigt.

Upplevelsen i onsdags har vuxit på mig. Direkt efter kvällen kunde jag inte beskriva vad jag tyckte riktigt men i takt med att intrycken får smälta växer orden fram. Beskrivningarna och känslan.

Denna pilgrimsmussla alltså. Dog!

Vaktel!

Och detta ostron. Dog igen!

Fäviken är en upplevelse och det anade jag sedan tidigare. Därför tog jag ett kallt bad i Åresjön innan för att rensa systemet på de dagens timmar som redan varit och som jag kände liksom låg och störde inför kvällen.

Vi blev serverade 28 ”servings” och jag kommer inte att beskriva dem för det är en omöjlighet. Men det jag minns mest från kvällen är den fantastiska pilgrimsmussla som vi åt med händerna som var ett wow-moment. Dekadensen i den känslan var så mäktig. Och så ”livets sås” som en av de svenska servitörerna kallade en sås som också kräver en lång jävla harang med svordomar. Det var alltså en sås som smakade typ smörig kaka som serverades till en grönsak jag glömt bort vad den heter eftersom jag inte ens visste att den fanns. Dog lite då. Och så en minikaka som kanske var en centimeter stor men som hade en smak som var typ en mil om man skulle mäta den. Det var den dröm. Alltså kakan dröm. Med kolasås mellan. Och som var gjord på typ potatis. Wtf liksom.

Och sådär höll det på 28 gånger om.

Livets sås. Kolla så oansenlig den ser ut. Det var den INTE.

Här är kakan som var en centimeter men som smakade miljarders meter.

Vinet som serverades till maten skulle behöva ett helt eget inlägg för de var fantastiska var och en på sitt sätt. Om jag fick använda ett ord för att beskriva dem så är det ordet annorlunda. Och då menar jag det på bästa möjliga sätt. Hade gärna fyllt alla de vinkylar jag inte har med de där vinerna pga fantastiskhet. Vi fick bland annat ett dessertvin som hade en så intensiv doft av saffran att det gjorde mig knäsvag.

Avslutningen: snus! Fantastiskt att se den amerikanska damen mittemot prova!

Den näst vanligaste frågan jag får är hur mycket det kostade och notan gick på strax över 10 000 kr och med dricks på den summan så blir det lite till. Som att åka utomlands en helg alltså. Hela den här kvällen var som en resa. Det var inte bara maten utan hela upplevelsen i sig med presentationerna, värdskapet, miljön, intrycken. Ja prick allt. Så ja, det är ju fullt rimligt ändå för den som verkligen uppskattar mat. Men ja. Det är också fullt orimligt att tro att detta är för alla.