Klockan 23 en onsdagskväll

Vi skrattar i bilen och undrar hur många som skulle åkt nästan 20 mil för lite cykling och ett bad och att se fjällkedjan långt borta färgas rosa. Men vi har gjort det och vi är lyckliga. Vi har snurrat runt på våra cyklar i området Spikbogarna och rullat stig till höger och vänster och upp och ner. Vi har trampat över rötter och i den lilla lera som fanns. Känt frihet inombords, känt hjärtat pumpa blodet genom kroppen och känt lungorna fyllas med syre.

Jag är tacksam att jag hittat tillbaks till stigcyklingen. Vi utvecklas hela tiden, jag och min BMC. Vi trycker på hårdare och rullar över rötter bättre. Vi har roligt tillsammans.

Klockan är 23 och det är ljust som om det vore efter lunch. Vi är ensam på vägarna och rullar hem mot Åre igen. Cyklarna är på biltaket och ett rådjur springer över vägen långt där borta framför oss. Jag är blöt i håret från doppet i Storsjön någon timma tidigare. Jag sprang rätt ut i vattnet och bad om en bild på det. Jag förklarade att jag kan längta efter känslan att omslutas av iskallt vatten. Att jag någon vecka tidigare stegat rakt ut i vattnet för att jag behövde känslan just då och där. Att jag inte kände kylan lamslå först fötterna och sedan benen eftersom jag var så fokuserad på det jag skulle känna någon minut senare.

Storsjön är fortfarande kall och jag doppar huvudet. Vattnet är klart och jag ser stenarna på botten och fjällen långt där borta som badar i rosa.

Jag har packat med picknick och dukar upp på träbordet som står uppställt vid stranden. Jag har skurit upp vattenmelon och hällt kolsyrat vatten i termos som jag blandar med lingondricka. ”Som bubblor” säger jag och vi skrattar eftersom vi båda förstår att jag syftar på champagnen jag gärna packar med på fjällturer. Jag drar foliet av creme fraichen som smakar tomat och basilika och öppnar en stor påse fylld med små morötter och sockerärter. ”Här är mitt fika” säger jag och vi skrattar igen. Jag tar en näve nötter som smakar salt och kanel och choklad.

Och vi sitter där med barr under skosulorna och en arme med myror som gnetar på utan att någonsin tröttna. När det är lika ljust som det var några timmar tidigare så kör vi hemåt igen. Med en känsla i kroppen som skvallrar om tidernas kväll.