Att lära sig kitesurfa – min ärliga upplevelse

Jag har velat lära mig kitesurfa i mer än ett år och nu i maj blev det äntligen av. Innan jag åkte hade jag läst på en hel del; hur lång tid det tar att lära sig kitesurfa, om det är svårt och allt det där andra om prylar och bra tips. Den 4 maj åkte jag utomlands för att lära mig kitesurfa – jag åkte till Tarifa, känt för sin vind och all surf.

Här kommer min ärliga berättelse om hur jag upplevde mina dagar på kitesurfcamp och med privat kitesurflärare. Jag vet om att det går olika fort för alla att lära sig kitesurfa och det har varit en utmanande men också lärorik utvecklingsresa.

Vissa dagar har jag känt mig skitdålig och tyckt att det här med att lära sig kitesurfa varit stört omöjligt. Men de flesta dagar har jag känt mig high on life och liksom beroende av känslan av att göra rätt. Jag som åker mycket skidor och framförallt är en teknisk skidåkare kan instinktivt känna i kroppen när jag gör rätt. På samma sätt upplever jag det lilla jag lärt mig om kitesurf. När jag gör rätt så känns det väldigt flowigt. Det är en cool känsla!

Vad kostar det att lära sig kitesurfa?

Svaret är såklart: hur långt är ett snöre? Den första av mina två veckor i Tarifa åkte jag på ett camp för 890 euro vilket inkluderade boende, frukost och transfer till och från flygplatsen. Jag fick låna utrustning (jag hade egen lånesele – men delade hela tiden kites med andra) och campet beskrev det som ”unlimited hours” av lärande men det är såklart beroende på vind. Kitesurf är precis som skidåkning en vädersport. Vi var alltså ute så länge vinden var bra och vi själva orkade. De flesta dagar var vi på stranden från eftermiddag till kväll.

Den andra veckan bokade jag egen kitesurflärare för 90 euro per 90 minuter. Under denna vecka hade jag egen lärare i totalt 4 timmar, dvs till en kostnad av 240 euro.

Nedan har jag skrivit om min känsla och min upplevelse och progression dag för dag. Man kan läsa min upplevelse på flera sätt. Dels som en beskrivning av hur man kan uppleva lärande (det är verkligen en bergochdalbana) men också om man vill jämföra utveckling eller få ett hum om hur lång tid det tar att lära sig kitesurfa. Det är en beskrivning liknande nedan jag hade velat läsa innan jag gick min kurs i kitesurf för att verkligen förstå hur det är att lära sig något som innehåller så många olika moment som kitesurf gör.

Hur svårt är det att lära sig kitesurfa? Min berättelse dag för dag:

Dag ett:

Min allra första dag när jag lärde mig kitesurfa gjorde ett stort avtryck. Kanske är det så första dagen oavsett vad man gör. Jag önskar att det hade varit en wow-start full med härliga intryck och en längtan efter mer. Istället blev det tvärtom. Jag minns tydligt känslan av ”det här vill jag aldrig göra igen”. Det jag betalat rätt mycket pengar för kändes som skolans gympatimmar.

Vi var 6 nybörjare (varav 3 totalt nybörjare och 3 som ändå gått någon form av introkurs förut) som blev satta i samma grupp med en lärare. En hysterisk italienska som jag inte har något ont att säga om som person men som lämnade oss med ett kaos. Hon skällde ut oss alla för att vi gjorde fel. ”Fråga mig inte hur det går för då börjar jag att gråta” sa jag till Danny när jag träffade honom i en paus.

Jag känner mig rätt så klar med att inte säga ifrån när jag inte gillar något här i livet så jag sa till de som äger skolan att förutsättningarna denna första dag inte var okej. Gör man inte det så kan man inte räkna med att något ska bli bättre. Människor som säljer en tjänst eller produkt vill i största allmänhet få feedback så att de kan bli bättre – alla vill ha nöjda kunder.

Den första dagen innehöll flest ”utbildningstid” räknat i timmar men eftersom vi var sex personer och en instruktör så var den effektiva tiden inte så lång. Vi höll på från runt kl 13 fram till kl 17 eller 18.

Jag minns att jag fick se massa saker; allt från att rigga en kite till att launcha en kite. Vi fick prova på lite olika delar var men inget var särskilt sammanhängande och det tog rätt många dagar innan jag kände mig beväm att rigga en kite på egen hand. Jag hade ju bara gjort lösryckta delar innan.

Dag två:

Den andra dagen blev lite av en come back. Mitt enda mål för dagen var att inte känna mig rädd och jag vill ge all cred till campet för att de hyrde in en annan instruktör som var fantastisk på just detta.

Jag fick två timmar på egen hand med en tysk skid- och kitelärare och han förklarade på ett pedagogiskt sätt hur kiten fungerade. Lyckan lyste i mina ögon efteråt. Det blev en kort dag med bara strax under två timmars instruktion men det gjorde hela skillnaden!

Dag tre:

Den tredje dagen var jag tillsammans med de andra i campet igen och vi delades upp i mindre grupper. Jag teamades ihop med en kille från Rumänien som också var supernybörjare. Han var trevlig som person men enormt tävlingsinriktad och den instruktör som gav oss mest tid, Alfonso, skojade med mig och sa att den rumänska killen inte klarade av att jag lärde mig vissa moment före honom eftersom jag var tjej.

För min del spelade det där inte så stor roll, jag har inte den typen av tävlingsnerv i mig att jag måste mäta mig med andra. Däremot vet jag att jag lätt offrar min tid för andras skull och jag gav honom lite för mycket tid i vattnet eller med kiten på bekostnad av min egen utveckling.

Det är sådant som gör att jag såhär i efterhand inser att jag lär mig mycket snabbare när jag har en egen instruktör. På samma sätt tränar jag helst på egen hand. Jag lägger för mycket energi på andra helt enkelt.

Dag fyra:

Vi var i vattnet för första gången den tredje dagen – men dag fyra tillbringade vi nästan enbart i vattnet. Vår instruktör Alfonso hade gett oss väldigt mycket coachningstid dagen innan men hade ju också andra att coacha så den här dagen fick vi bara några instruktioner men övade mest på egen hand.

Det var jag verkligen inte redo för. Tanken var att den personen man teamade med skulle hjälpa till och ge tips och råd men ärligt talat så var det som att be en blind person leda någon annan. Vi höll nog på i två timmar den här dagen. Jag hade kanske runt 30 minuters kitetid.

Räknar man ihop hur länge jag ”lärt mig kitesurfa” så är det inte så himla många timmar eftersom man delar tiden man håller på med andra personer. Å andra sidan har det säkert gett mig mycket att lyssna till instruktören coacha andra personer under den tid jag själv inte höll i kiten.

Dag fem:

Mot slutet av veckan avtog vinden och vi fick allt mindre tid. Dag fem hade vi rätt så fina förutsättningar under de två timmar med vind som vi hade. Jag hade övat på att bodydragga dagen innan (minns att jag testade det två gånger och tänkte ”jaha ska jag alltså kunna det här nu?”) och nu var det dags att lära mig att gå ut med kiten i vattnet och sätta på brädan och sedan komma upp och stå.

Jag hade sett mina campkamrater som var en nivå över mig traggla med detta hela veckan och hade en lätt hopplös känsla i kroppen av att det är så många moment som ska stämma innan jag ens kan börja utöva den här sporten. Det kändes lite uppgivet. Som att blicka ut över en evighet innan målsnöret där framme.

Det var som sagt fina förhållanden men jag var en ”disaster” som min instruktör Alfonso sa. Fast det sa han först nästa dag och jag ska berätta varför.

Dag sex:

Den sista dagen på kitecampet var kanske mest utmanande av dem alla rent vädermässigt. Men det brydde sig min utvecklingskurva inte om. Det var den sjätte dagen som jag började montera ihop kunskapen från hjärnan hela vägen ut i kroppen. Alfonso skrattade och sa att jag var en sådan person som levererade när förhållandena var som mest svåra. När det var som mest vågor, som mest stökig vind och som mest klurigt.

Jag vet att jag är sådan sedan tidigare. Jag måste bara komma ihåg det lite oftare. Jag vet att jag lär mig saker på ett rätt så ryckigt sätt. Att jag måste absorbera kunskapen i hjärnan och liksom kontrollera den där innan det kommer ut i handling.

Jag var så glad efter den sjätte dagen och den timmes effektiva tid jag förmodligen fick med instruktör och kite. Jag kände hopp inför framtiden och var taggad på mer kitesurf. Jag hade ännu inte ”kitesurfat” så som man ser på bild men jag kunde komma upp på brädan och jag kände att jag hade koll på kiten. Det kändes bra helt enkelt.

Efter campet gav jag mig själv ledigt två dagar och sedan fortsatte jag med egna lektioner med Alfonso som var en riktigt grym instruktör som inte bara kunde lära ut men som också såg hur jag bäst lärde mig. Det är det som är tricket med pedagogik. Att se sin adept och anpassa utlärningen.

Dag sju (90 min privatlektion):

Den sjunde dagen som jag lärde mig kitesurfa blåste det riktigt mycket, vinden hade vänt från att komma från havet till att komma från land. Vi anpassade vår surf spot och åkte till ett ställe med bra förhållanden.

Det var min första privatlektion i kitesurf och för mig passar denna typ av lärande mycket bättre. Allt fokus på mig ger mig snabbare utveckling. Han såg vad jag gjorde bra och vad jag gjorde fel och kunde korrigera och anpassa allt utifrån mig, inte utifrån en grupp.

Jag kände mig taggad både under och efter och kände mig stärkt i att det var så nära nu. Nära till att faktiskt kunna åka på brädan!

Dag åtta (en timma med kompis):

Den åttonde dagen jag testade kitesurf fick jag hjälp av Philip som var en av vännerna jag var i Tarifa med. Med min lärare Alfonso hade jag haft en kite med rätt korta linor, flytväst och hjälm. Men utan lärare var jag också utan alla hjälpmedel. Nu var det dags att testa utan allt det där som man har som elev. Med bara våtdräkt och midjesele (istället för sittsele) gav vi oss ut i vattnet med en F.One med långa linor och 9 kvadratmeter stor kite. Det kändes mer ”på riktigt” nu och jag var glad att känslan att ”på riktigt” var ungefär samma känsla som med instruktör.

Philip var pedagogisk och tiden med honom gav mig mycket självförtroende, vilket också är en del av utvecklingskurvan som jag så ivrigt klamrade mig fast vid.

Philip till vänster och min kille till höger, båda har kitesurfat sedan länge

Dag nio (180 min privatlektion):

Den sista dagen med egen lärare kom jag upp på brädan och fick till några meters surfande. Det är fascinerande hur instinktivt min kropp fattar när jag gör rätt. Då är det så enkelt! ”Congratulations you are surfing” sa Alonso och vi jublade tillsammans. Vågorna rullade fortfarande höga och jag kände mig otroligt nöjd med att ha lärt mig att hantera dessa förutsättningar eftersom alla säger att Tarifa är ett svårt ställe att lära sig kitesurfa på. Vågorna och strömmarna ställer till det. ”Hade det varit plattvatten hade du varit uppe och åkt för länge sedan” sa Alfonso och de orden tar jag verkligen med mig.

Jag har haft två fantastiska veckor i Tarifa och det är ett härligt ställe att vara på. Min lärare Alfonso sa flera gånger att det är ett svårt ställe att lära sig på och att om man lär sig kitesurfa i Tarifa så blir alla andra ställen i världen enkla att kitesurfa på. Det tar jag med mig. Jag tar också med mig en stor längtan att kitesurfa mer. Att fortsätta mitt lärande och att utöva den här sporten så ofta och mycket jag kan. Jag förstår varför det lyser i ögonen på människor som kitesurfar när de pratar om sin sport. Jag förstår passionen och jag tror att jag också är på väg dit!

Här kan du läsa fler inlägg om Tarifa:

Efter dag 3 på kitesurfcampet – allt jag kände då

Massa bilder från kiteskolan i Tarifa

Allt jag gillade med Tarifa

Klicka gärna i hjärtat om du tyckte om detta blogginlägg. Det gör mig väldigt glad! Eller lämna en kommentar och kanske ett hejarop!