Vi äter baklängesmiddag och minns vår vän som inte längre finns i livet. Skrattar åt alla minnen vi har och äter brownies gjord på bland annat zucchini med ett tjockt lager frosting. Hon kallade det för salladskaka och gjorde ögon stora som tefat när hon fick höra vad som var i.
Det var för två år sedan och nu sitter vi runt ett köksbord och pratar om allt som hänt. Det som vibrerar i vårt hörn av internet de senaste dagarna. Det som lämnat en tomhet och fruktansvärt många frågor utan svar.
Nu är det tre veckor hon lämnade oss och det har skrivits massvis av vackra rader om den person som lämnade ett stort avtryck hos så många. Vi har fyllt på med ord som varar i timmar här runt köksbordet.
Vi äter salladskaka hela helgen. Och jag springer både fredag och lördag.
Jag fångar solljus och ögonblick av förundran. Mina fötter dansar mot torr barmark och min blick blir trött av rötter som slingrar sig under höstens nedfallna löv. Jag hittar till ett naturreservat och följer en markerad led och hittar blåsippor och solgläntor.
När livet är som sorgligast kan det vara som vackrast. Ledsamhet och stilla lycka. Fötterna trummar mot marken och det glittrar i själen och jag känner instinktivt att jag måste skicka ett sms. “Jag älskar dig och jag älskar livet” skriver jag för att påminna mig dubbelt mycket.
14 kommentarer
Kan inte riktigt förstå det ofattbara och tänker på henne flera gånger om dagen och då kände jag henne inte alls, enbart följt och inspirerats av hennes IG och blogg. Så sorgligt. Fint ändå att ni samlats och minns henne med glädje <3
Ja det är tomt och sorgligt
❤️
Så fint skrivet. Finns receptet på ””salladskakan” någonstans på bloggen?
Tack! Kolla allthingsgreen.nu och sök på brownies – det är receptet med zucchini. SÅ GOD!!
Så himla, himla fint berättat. Tack för en speciell helg. Du och ni är bäst <3
Kram till dig Katta
Det är så svårt att förstå ett en ung och god, varm och inspirerande människa kan välja att avsluta sitt liv. Att någon som lever så nära naturen och följer sina drömmar ändå kan må dåligt. Men vem har sagt att jag någonsin ska förstå? Ingen.
Ja det är ofattbart
Jag tänker likadant! Mattan slogs undan mina ben något extremt när jag läste om vad som hänt och gått förlorat… Jag kände ändå inte individen, endast följt på håll. Jag, som beundrar alla ni kvinnor som bryter mönster, tror på sina idéer och lever efter sina drömmar. För mig har det varit ett svar på allting. Livet, glädje, hälsa! Men nu, om inte ens detta hjälper? Vad är då svaret på detta då?
Livet kommer aldrig vara enkelt alldeles oavsett
Åh, skrattar mitt i allt det tunga. “Salladskaka”…
Ja det är ett fint minne