Det är inte resandet jag går igång på. Det är upplevelserna jag vill åt.

Jag har en tudelad inställning till det här med att resa. Om jag ska vara ärlig kan det vara rätt jobbigt. Googla flygresor och connections och hitta en lösning som är smidig och prisvärd. Inte som sist jag flög till Denver och mellanlandade i Chicago och inte kom vidare som planerat. Läsa på om resmålet men ha exakt noll förtroende bland alla rekommendationer på TripAdvisor och liknande ställen. Sålla bland allt som finns att göra och hitta de verkliga upplevelserna. Packa det som känns lämpligt och då packar jag ändå alltid för mycket samtidigt som jag känner att jag inte har det som jag verkligen vill ha med.

Det är inte resandet i sig jag går igång på. Det är upplevelserna jag vill åt. Därför är inte att resa ett av mina uttalade intressen. Men äventyr och upplevelser är det.

Som när jag åkte till Island och red i flera dagar. Leran i ansiktet från den dagen då det regnade! Att galoppera på stranden och på en svart sjöbotten under den korta tid det var lågvatten. Att ha kontroll på flocken på 100 hästar mellan oss. Att rida förbi vattenfall i det mäktiga isländska landskapet. Och äta traditionell isländsk mat som inte alltid var så bildskön.

De största upplevelserna jag varit med om är inte från en solstol på en sandstrand vid en ändlös horisont. Även om det också kan vara fint. Men min längtan efter en känsla kopplat till resa handlar oftast om en känsla jag vill ha.

När jag är väldigt stressad längtar jag till en stuga vid ett stormigt hav. Det kan lika gärna vara en höststorm i Österlen som i Stockholms skärgård. Eller kanske vid Skagen – så som jag drömde i somras.

Jag vill så gärna uppleva en långhelg på västkusten i november. Helst ska det vara dimmigt och vindstilla. Och bland allt det grå ska de röda sjöbodarna lysa upp världen med sina röda väggar.

Bilder från västkusten en solig dag förra hösten

Här i Åre där jag är just nu har jag nära till så många härliga ställen som ger fantastiska upplevelser.

Trondheim är bara två timmar bort. En av Norges största städer som ligger precis vid havet. Och alla de små ställen som finns nära. Som Sula där vi var och fiskade i augusti. Just nu jobbar min kille lite längre söderut och har dramatiska norska berg och fjordar runt omkring sig – och inte minst Geiranger precis runt knuten.

Helgen som kommer åker jag och Katta och besöker Linda i Höga Kusten. ”Tänk att vi ska till havet” sa jag till Katta och fick genast enorm längtan dit. November är inte så lättflirtat men november är mäktigt. Och det ger upplevelser.

Cirka hela tiden längtar jag hem till Hälsingland och allt som finns att göra där. Framförallt att cykla mountainbike och springa stig. Rulla landsväg – och cyclocross såklart.

Och kanske är det stycket ovan som gör att jag längtar efter lite annorlunda saker kopplat indirekt till resande, än resan själv. Jag vill åka till ställen där jag kan göra allt det där som jag älskar. Som ger de där känslorna jag tycker så mycket om. Känslan av att känna mig fri och levande.

Fast om två veckor är jag ändå på väg till ett ställe med sandstrand och palmer och jag kommer ha för mycket packning med mig och när jag kommer fram har jag kanske ändå inte det jag vill använda. Jag har läst på om Sri Lanka men känner mig tveksam beroende på var tipsen kommer från.

Vi har pratat om att ta med kitesurfutrustningen och Danny undrade med glimten i ögat om jag kanske hann ta dykcert innan vi åkte dit. Vi har varit tillsammans i drygt ett år nu och man kan ju säga att vi lever med samma grundkärna i många av våra värderingar. Och en gemensam inställning att resandet inte behöver innefatta Sri Lanka för att bli stort och mäktigt – det kan också innebära en liten, liten by i Dalarna. Och det kan också innebära en vecka utan el här!