Jag firade födelsedag i Skäckerfjällen (eller “såhär tänker jag om att tälta”)

Skäckerfjällen kallas ibland för ”Lilla Sarek” och beskrivs som både orörda och vilda. Här finns en enda led som går mellan Anjan och Kolåsen. Jag har velat åka hit länge – tänk att det dröjde ända tills nu.

Det är blött i Skäckerfjällen, blev jag varnad om på internet. Här är vilt och orört, sa samma källa. Och blött är det. Här finns inte en enda spång och myrmarken är kuperad. Från Anjan är det blött i flera kilometer trots stigningar. Men orört är det inte. Jag mötte fler personer i Skäckerfjällen än på leden runt Åreskutan. Kanske är det för att det bara finns den där enda leden i Skäcker (fast på kartan hittar jag en till). Eller så är det för att Skäckerfjällen blivit populärt och allt fler söker sig hit.

Sommartid arrangeras ett lopp mellan Anjan och Kolåsen; Kolåsens fjällopp. Jag ägnade många tankar åt loppet under vårt dygn i Skäckerfjällen och vem som är tokig nog att springa här. Det finns uppenbarligen några stycken och trots att jag gillar allt som är knäppt skulle jag övervägt detta noga.

Bilvägen till Anjan går på grus sista biten och att denna fjälled inte haft så många besökare märks direkt. Här finns ingen parkering annat än längs vägen och när vi startar vår vandring på fredag eftermiddag står här tre eller fyra bilar lite plottrigt parkerade bredvid en stor skylt som markerar vägarbete.

Jag fattade det utomordentligt vettiga beslutet att vandra i mina gummistövlar. Vanvett enligt många men såhär i efterhand är jag så nöjd med mitt beslut. Det finns i allmänhet väldigt mycket tyckande om vad man ska ha på fötterna och är det en sak som är viktigt när man vandrar så är det vad man har på fötterna. Fatta med andra ord beslut efter vad du anser bäst – ingen annan. För mig funkar stövlar bra ihop med tunna långa skidstumpor. Jag är van vid att springa mycket i fjäll och stökig terräng och springer alltid i tunna terrängskor. Jag vill ha mycket känsla under mina skosulor och förstår det logiska med vandringskängor, men det är inte det mest optimala för mina fötter helt enkelt.

Apropå det här med att springa i fjällen – här sprang vi Jämtlandstriangeln på en dag och här sprang vi ett gäng mil Kungsled på tre dagar.

Myrmarken gjorde det tungt att vandra i konstant motlut. Det sög rejält i benen. Men höstfärgerna gjorde det behagligt och ju högre upp vi kom desto oftare bjöds vi på små knixar som gav i alla fall några meters nedförslut.

Ledkryssen stod nära och leden var tydlig. Det märks att det trampat många fötter här före oss denna säsong och kanske är det läge att spånga leden för att spara på marken.

Vi tog sikte på vindskyddet vid Silvertjärnarna vilket är det första vindskyddet man kommer till i Skäckerfjällen. Det finns ännu ett vid Strydalen några kilometer längre bort, och så ett vid Sockertoppen. Vindskyddet vid Silvertjärnarna är av enklare karaktär och ligger några hundra meter från den markerade leden. Kanske är just detta en av ledtrådarna till Skäckerfjällen – att faktiskt våga vandra bort från den markerade leden för att hitta sina egna favoritställen.

Skäckerfjällen är runt 500 kvadratkilometer stort (eller litet, beroende på hur man ser på det) och här finns många små tjärnar och vattenfall. Rutsån ska vara särskilt fin och kan bli riktigt behaglig (som i badbar) sommartid. Just när vi vandrade, i början av september, var det höstkrispigt och temperaturen i Silvertjärnarna lämpade sig bättre som kylvatten för champagne än behaglig badtjärn.

Medan vi slog upp tältet på en riktigt fin plats vid Silvertjärnarna hann vi vinka hej till i alla fall fem andra vandrare. Kvällssolen gjorde vår plats magisk och runt om oss kantades vi av höstfjäll som gick i orange.

Jag hade fått en tarp i present av min kille och när det började blåsa på framåt kvällen satte vi upp den som skydd mot vinden – vilken skillnad det gjorde. ”Tarp, du menar den här presenningen” fnös jag lustigt men insåg snart vilken smart grej en tarp är. Ruskigt dyr dock; runt 2000 kr från Hilleberg! Vårt tält är också från Hilleberg; ett Nallo 2 som även rymmer min äventyrshund Hazelwing i absiden.

Att springa långt i fjällen är inga problem för mig och jag har gjort flera ultradistanser med bara liten ryggsäck. Men att gå långt med tung packning tycker jag faktiskt förtar lite av tjusningen med fjälläventyr så jag gillar fina platser som ligger nära och i den bästa av världar skulle jag vandra till ett base camp och sedan göra en eller två dagsutflykter i löparskor därifrån.

”Ska vi verkligen bära med oss såhär tung mat” klagade min kille i vanlig ordning innan avfärd men kom sedan på vitsen med min livsfilosofi och föreslog att vi dessutom skulle packa med chips (som fick dingla utanpå min ryggsäck), löjrom och smetana. I sitt ytterfack på ryggsäcken bar han en flaska José Michel Pinot Meunier som jag valt ut för att den hade en mustig fruktig doft med toner av gult äpple, apelsin, skog(!!), ljust bröd, persika, aprikos, nougat och krita. Sedan blandade han pannkakssmet stoppade i ryggsäcken. Fattades bara att vi skulle packa med en flaska Pellegrino också…

Menyn för vår tälttur i Skäckerfjällen blev:
Chips med löjrom och smetana till förrätt – enkelt och gott
Stekt lammkorv och grynotto – tillagades på Primus omnifuel II

Och till frukost lagade vi… nej nu ljög jag… Jag sov i tältet medan Danny lagade äggröra. Och så åt vi Finncrisp med smör och skivad korv.

Här är en annan av våra middagsmenyer från när vi tältade i Ullådalen i augusti förra året!

Jag sover oväntat bra i tält. Det gjorde jag när vi firade nyår och sov i tält i massor med minusgrader – och det gjorde jag även nu när vi tältade i Skäckerfjällen. Det blev riktigt fuktigt på kvällen eftersom vi valde att slå upp tältet precis vid en tjärn. Kondens i tält undviker man bäst genom att öppna all ventilation. Det är ändå i sovsäckarna som du håller värmen. Och som jag sov sedan. Runt klockan 9 valde jag att gå upp men jag hade lätt kunnat ligga och läsa en bok i tältet i några timmar, om jag bara packat med den…

Just det där med att tillbringa en hel helg i tält med att läsa bok och göra ingenting är något som står på min bucket list. Det hade passat bra den här helgen – för när det blev lördag morgon blev det också väldigt disigt och molnigt. Den mjölkiga dimman skymde alla fjäll runt omkring oss och det var vackert på ett helt annat sätt än kvällen innan.

Vi hade inte särskilt bråttom att packa ihop våra grejer och vandrade nedåt fjället i lugnt tempo och funderade på vad vi skulle göra resten av dagen. Fiska, var bådas förslag och vi körde mot Kallsjön. På den södra sidan av sjön stannade vi när kartan visade en halvö som såg spännande ut. Och det var ju då som vi träffade på den här renen!

Nästa gång vill jag vandra i Skäckerfjällen med start i Kolåsen. Allra helst vill jag ta mig med bil eller cykel på den grusväg som inleder vandringsleden, för att komma riktigt nära fjällen redan från början. Den vägen ska enligt internet vara bommad under året med undantag för juli. Kanske tar jag med mig den där boken den gången. Och champagne – förstås.

Var skulle du vilja tälta? Och vilken “lyx-sak” är viktigast för dig att packa med dig?