Låt inte komplexen bygga bo i din kropp

Något som provocerar mig är när vi sätter upp mentala hinder för oss själva och inte vågar leva fullt ut. Som rädslan av att göra något vi drömmer om för att vi är för rädda för vad andra ska tycka. Eller det här med komplex.

Egentligen borde det inte spela mig någon roll vad andra tycker, känner eller gör så länge det inte drabbar mig personligen – men jag blir ändå frustrerad när jag hör andra diskutera ämnen där jag uppfattar att något håller dem tillbaka. Och där detta något är synen på sig själv. Att man inte kan eller vågar. För mig blir det så uppenbart att det är slöseri med något. Jag vet bara inte vad. Slöseri med livsglädje kanske?

På ett större plan tror jag att komplex skapar en allmän norm om att det är accepterat att känna tveksamheter kring sig själv och det är destruktivt för var och en i samhället tror jag. Som att om man har celluliter så ska man ”skämmas” för det. Som att om man har en lite för stor rumpa så får man inte tycka att man är så okej.

Jag hörde ett samtal i en podcast om komplex och jag fattar inte alls grejen. Eller, jag förstår ju att det finns delar av ens fysiska uppenbarelse som man är stolt över. Och delar som man inte gillar alls. J

Komplex innebär en hämning av sig själv men grejen är ju att man förmodligen är alldeles ensam om den uppfattningen. Rent logiskt blir jag frustrerad på att det finns så mycket oanad kraft inom oss själva som vi stänger inne – som vi kunde gjort något bättre av.

På mitt vänstra ben syns mina blodådror tydligt, särskilt när jag använder benet. Kanske är det för att jag blivit äldre. Eller för att jag tränat väldigt mycket. Sprungit många härliga mil på fjäll och skogsstigar. Sprungit mindre härliga mil på asfaltsrakor men likväl sprungit dem och ibland känt mig stark och ibland känt mig dödstrött.

Det är inte så snyggt men jag är inte så väldigt brydd över det heller. Min kropp har en historia och framförallt har den en funktion. Den fungerar! Mina ben bär mig varje dag. Jag skulle inte låta komplex bygga bo i min kropp och kväva livsglädjen med tveksamhet och skam.

Jag har celluliter på rumpan och min mage är inte så platt men jag skulle aldrig drömma om att skämmas över det. Jag skulle istället skämmas över den person som misstycker. För att det är så ytligt att ha en åsikt om något vi egentligen inte kan påverka. Och som framförallt inte har något som helst att göra med hur härliga vi är som människor.