Ingen utveckling är spikrak och ju mer man lever desto mer lär man. Det är livet i ett nötskal. Min utveckling sedan min ryggradsoperation den 7 april 2017 gick tydligen lite för bra. Efter två steg fram är jag nu ett steg bak igen. Efter en magnetröntgen och läkarbesök i fredags vet jag äntligen vad som inte är helt friskt i min rygg.
Jag är medveten om att min rygg alltid kommer vara min svaga länk. Den är inget jag någonsin kommer kunna bortse från och jag kommer alltid behöva ta hänsyn till den – och ta hand om den.
I februari blev jag medveten om att det inte stod helt rätt till och efter att ha varit på några besök hos min fysioterapeut ringde jag mitt försäkringsbolag för att få en uppföljning på förra årets operation. Jag fick rätt snabbt en telefontid med en ny ryggläkare – som jag delar med bland annat längdskidlandslaget. Han jobbar på Spine Center i Stockholm där min ryggkirurg också jobbar och några minuter efter det att jag gjort en magnetröntgen på Sophiahemmet hade min läkare bilderna i handen och kunde konstatera läget.
Jag har ryggmärgsödem i en ryggkota vilket är som ett slags blåmärke i själva benet och något som kan utvecklas till en stressfraktur i själva ryggkotan. I mitt fall handlar det om L5. Precis som vid en stressfraktur i någon annan del av skelettet handlar det om överbelastning. Just i mitt läge är det lite oklart vad belastningen kommer från så receptet just nu är att belasta mindre tills mitt ryggmärgsödem läkt. Exakt vad det innebär beror lite på. En tid framöver kommer jag behöva analysera vad jag gör och hur det känns dagen efter för att minska på det som orsakar mer symptom. Förutom vissa självklara aktiviteter (löpning) så är det lite av en gissningslek som också inkluderar hur mycket jag står, går, sitter still eller sitter i obekväma situationer, hur mycket jag bär och en hel del annat.
Balansgången handlar om aktivitet och inaktivitet; och att få lagom mycket av allt.
I helgen var jag ute och rullade mountainbike och jag var spänd på hur det skulle kännas dagen efter. Jag analyserar fortfarande den känslan. Är jag mer stel? Mindre stel? Hur kändes det under tiden jag cyklade etc.
Självklart handlar läkningen av den här typen av skada också om att göra rätt rehabövningar, men för det måste jag en till vända till Stockholm.
34 kommentarer
Hej!
Jag har också opererats på Spine center för diskbråck och har även jag fått ödem (modic typ 1) förändring i kotan efter detta.
Har du några bra tips?
Jag älskar att träna och vara aktiv , men funkar sådär nu då all typ av träning ökar på min smärta, om inte direkt så dagen efter.
Går på rehab på Spine center men känns som vi lite står och stampar när det kommer till ödemet.
Har du kunnat komma tillbaks till löpning, skidåkning m.m
Hej, ja sök på ödem här på bloggen så får du hela min resa. Idag tränar jag obehindrat och kör tunga mark och friåker på vintern. Jag och sjukgymnasten från Spine Center jobbade länge på att hitta rätt övning som fick mitt ödem att läka.
Hej. Mitt namn är Daniel. Jag har haft diskbråck i ländryggen i jag vet inte hur många år 10+ år utan tvekan.
Diskar som buktar ut och har eventuell nervpåverkan, diskar som är höjdreducerade samt just benmärgsdem.
Denna ödem har funnits med lika lång tid som övriga besvär. 2019 fick jag gå ifrån mitt arbete sedan 21 år och fick då en chans att slippa tunga lyft under en längre samanhängande period men än idag så kvarstår dessa problem. Intresset för detta har varit minst sagt svalt och oengagerat. Ungefär så här går det till. Berätta och Berätta om bodde i en stuga. Berätta gick ut. Vem var kvar? Berätta om? Berätta och Berätta om bodde i en stuga…. osv A-B Repeat multiplicerat med ∞. Med andra ord. Rehaben utförs, problem kvarstår. som leder till VC som leder till MR som leder till slutsatsen rehab, som utförs och inte hjälper som leder till ja ni fattar…. Detta har pågått några år men sedan jag blev arbetslös har jag märkt en stor förändring i engagemanget ungefär 7 resor värre mindre intresse för exakt allt man sökt för. Det är allt mellan ryggbesvär/artros i axeln/psykisk ohälsa. Trodde inte man kunde bry sig mindre än inget men det lyckades dem riktigt bra med! Jag är imponerad faktiskt. Hur alla i sjukvården bara “godag yxskaft” så blev man bortfintad var det än handlade om. Den ene psykologen gäspade lite slött åt min historia som jag fick berätta från början gång på gång den andre förvånades över hur frisk jag såg ut för vara sjuk. den tredje fick frispel av någon anledning då jag undanhållit en detalj han inte behövde höra vid detta tillfälle. Tiden för allt detta sker under A-Kassans handläggningstid på 6 månader och efterföljande halvår. Någon gång mitt i allt detta där fick jag faktiskt till en sjukskrivning som omedelbums ogilltigförklarades med de uppmuntrande orden “lite lätt nedstämdhet kan man arbeta med” Vem som utryckt sig med orden lite under mitt besök framgick inte och ett impulsivt självmordsförsök efter en eldsvåda i mitt dåvarande hem. Detta togs emot på samma proffsiga godá yxskaft sätt med den lilla bonusen att bränskade centrum uppsala kläckte briljanta idén om att meddela försäkringskassan om allt jag stoppat i kroppen utan förklara för varför dessa substanser inmundigats och samt att en substans var felaktig pga att min dåvarande antidepressiva kunde ge utslag på detta ämne(varför bränskade enheten i uppsala fått dessa uppgifter för och till vilket syfte vet nog bara IV samt psykiatrin på Danderyd Sjukhus om för Uppsalas enda uppgift var att transplantera hud (som misslyckades och blev dåligt pga att min skadade hud var såpass frisk att den stötte bort 99% av transplantatet varpå den sista procenten satt störande till så den bara blödde hela tiden. (åtgärd avslås då vi inte utför skönhetsoperationer hette det, men jag detta själv på effektivt sätt) Ingen ursäkt eller kompensation för tre dagar i karantän på psykiatrin jag fick för att dom råkat lägga mig i en sal tillsammans med en covidsmittad! Alla prover innan hade visat negativt dagen innan och efter tre dagar provtagande instängd i sin sal visade det sig att det fortfarande visade negativt. Det jäligaste var nog att jag inte hade några kläder eller tillhörigheter med mig så det var fasligt långa minuter man stirrade på den “sk lugnande skogen uppklistrad ena långväggen som blev allt mer platt och tillgjord ju mer jag stirrade på den” Ja sedan gick resten av A-kassa tiden åt att förlora sin lägenhet, flytta hem till mammsen, där jag fick ägna mig åt att oroa mig för våran hälsa och situation men värst av allt alla dessa hotbrev från Arbetsförnedringen som gnölade på exakt allt och avslutade samtliga brev med “om du inte lämnar in din aktuella aktivitetsrapport innan den 15e tid så tar vi allt ifrån dig vad slantar och trygghet innebär (Vad nu Arbetsförmedlingen har att göra med Alfa Kassan som jag faktiskt haft med att göra tex betala ett par hundra i månaden i snitt under mina år som arbetare är för mig bara ett sjukt skämt. Detta tjatande blev speciellt irriterande då vi båda min mor och jag blev sjuka en period och hon närapå strök med och jag missade aktivtetsrapporterna som tydligen var ett enormt bekymmer för den stackars myndigheten vilket jag lite småsur klart påpekkde för dem varpå vii tillslut kom överens om att gå slut din akassa och hör av dig en månad innan så ska vi ordna någon slags arbetsträning. Två veckor efter ÖK kommer en kallelse till arbetsträning måndagen där efter på ett ställe vid telefonplan som saknade tidpunkt, kontaktpersom samt portnummer och telefonnummer men framför allt ett halvår kvar av akassan och inte i närheten av den ÖK vi gjort varpå jag tog en rejäl sovmorgon den aktuella dagen då ÖK ändå hade ignorerats av AF. AF som fick det väldigt jobbigt och svårt igen pga denna av mig tydligen feltolkande situationen. Summa sumarium när det väl var 14 dagar kvar av min akassa så hade jag åtminstone kvar mina 90000 i sparmedel (Fonder mm) som livlina. Trode ni va? Nej för då beslöt sig en XXL pitbull på 45 kg att slita sig och nästan mosa mn mammas Lilla kurt russel Liza terrier! Pris för detta. Mors försäkkring 60k och restrerande 90 tusen fick jag ta ut. Inte en krona av mina systrar (som är sjupensionärer pga diverse och många påhittade besvär. märkligt tycker jag (fast egentligen inte)). Klart man ska ha stöd när man inte jobbat mer än 6 år tillsammans på tre personer medans jag såklart inget behöver för jag var ju rik framgångsrik skattegenererande lagerslav över 20 år så jag borde ju fattat att man skulle spara mera pengar utifall man föll mellan stolarna och att det sk skyddsnätet praktiken bara bestod av en snara hade jag helt missat. Hunden mår bra och fyllde nu 14 och är helt oberörd av allt som sker omkring. Syrrorna fick fara åt skogen efter som de hämtade ut hunden själva utan rådfråga mig och mor samt låta en ful gubbe betala beloppet jag själv hade tänkt betala dagen varppå det blev hotfulla situationer, alla kom undan. Djurklinik som lämnade hunden till fel person, ägarna av andra hunden har duckat allt, släkten har duckat det hela med, myndigheter och läkare duckar likaså och jo… polisen tar knappt mot anmälningar. Tror dom jag är så korkad att jag går på det där med att arbete främjar hälsa och välstånd? (Hos vem?) Att ärlighet varar längst?(När lögnarna klarar sig och de som tallar sanning åker på niten) att utrycket ge och ta egentligen betyder den som ger bör och skall ge mer av allt i alla lägen. Numer är jag fri från inkomst och försörjs av mammas lilla pension som sjönk med 2k så fort jag flyttade in. Samtliga papper från AF och akassa åker i soporna ögona böjd nu så äntligen infinner sig lite frid. Arbetsförmedlingen och Akassan tror på allvar jag ska fortsätta betala avgiften trots inga fler utbetalningar ska ske från dem. Tror dem det så tror dem fel kan jag i allfall upplysa dem om on nu detta står kvar och om de skulle se det. Förövrigt är det något lurt med vaccinet som de matade in i folket och den där Zelleri i ukraina ger jag inte ett ruttet lingon för iom samma knallkorkar som skriker rasist och nazist i tid och otid här är dem som stöttar honom. Dr Bidén i USA är senil i hela hjärnbarken, Och NATO? den var fräsch. folkomröstning? duuh. Demokrati? så fan heller. Järnridån står där den alltid gjort och håller väst gömda i lala land medans putin on a ritz skrattar hela vägen till banken.. och föresten? krig? är inte det lite omodernt? även osmakliigt att öht välja sida? Jag väljer inte. Jag anser att de flesta är bara olika nyanser av antipati och skit. Tack för mig vad nu detta var bra för….
Jag beklagar det som hänt dig Daniel, hoppas du får sinnesro att ta dig genom det, och framåt.
Hej, läste din artikel om rygg, har fått samma diagnos, tycker mig ha “vilat” i 4 månader men fortfarande känslig, läkte det ut av sig själv eller hård rehab ?
Mvh Jonas Gustavsson
Hej hej, för mig hjälpte det inte att vila utan det som gjorde all skillnad var att göra enkla övningar så att rätt muskler i min core aktiverades. Jag och min sjukgymnast på Spine Center sågs några gånger för att hitta rätt – och skillnaden var nästan omedelbar. Vi gick på många nitar (rehabövningar som gjorde mig sämre) så nyckeln är att hitta rätt. Både rätt person som hjälper dig – och rätt övning. Önskar dig lycka till – och att det ordnar sig!!
Jobbigt, min bonus sån råkade ut för stressfaktur i ryggen, men det läkte fint och han är nu helt återställd. Men det tog tid… Hoppas det går fort för dig att bli bättre.
ånej, hur lång tid?
Men NEJ – Sara! Jag kommer med vin och kärlek! Nu läker vi skiten!
eh JA tack!
Vad trist att gå ett steg tillbaka. Förhoppningsvis har det inte gått så långt så att det snart känns bra igen. Hoppas, hoppas!
jag hoppas jag med!
Men nej…!! 🙁
Fast älskar hur du tar dig an det, med positiva tankar (såsom jag uppfattar det). <3
Kramar!
yes. det är enda vägen framåt!
Äsch, fasen vad tråkigt! Hoppas ryggen blir bra fort och att du kan fortsätta göra allt härligt du gör! <3 Kram till dig!
tack Amanda, jobbar på det! 🙂
Åh nej! Jag vet hur det känns, att alltid tänka på ryggen och hur saker och ting känns. Jag lider med dig men tänker även att om någon kan göra detta till något bra och så positivt det går så är det du. Lycka till! <3
Yes, ny väg framåt…
Åh, fasiken då! Men så är ju livet precis som du konstaterar själv. Två steg fram, ett steg tillbaka. Kanske är det för att vi ska uppskatta det vi har, det är allt för lätt att ta det för givet. Skönt att de så snabbt kunde konstatera vad det var, svårt att ta sig framåt om man famlar i mörkret. Hoppas ni kan reda ut vad din actionplan framåt blir på nästa rehabbesök. Själv har jag fortf ont i ländryggen trots ihärdig rehab, men det är bara köra på och se framåt <3 Peppkram!
Ja, du om någon vet hur livet funkar ❤️
Så drygt men bra att du fick veta så snabbt vad det är i alla fall. Håller tummar och tår för att steget bakåt visar sig vara både kort och snabbt överspelat ??
Ja det känns bättre att veta än att inte veta, nu har jag koll på vägen tillbaks till episkt normaltillstånd ??
Trist, men skönt att få ett svar även om det blir ett pussel att räkna ut vad du ska göra och inte göra. Hoppas det läker fint 🙂
Tack Johanna, jag hoppas det jag med
Aj då. Men också: bra att du kollar upp och tar en dag i taget med mycket reflektion. Samtidigt: du som gillar aktiviteter får tålamodet prövat. Förstår om det finns lite frustration, kanske?
Emilia
Haha ja det är bra att utmana tålamodet… ?
Usch, så himla tråkigt. Tänker att du om någon kommer fixa rehab bra, alla drömmar och idéer du har! ❤️
Jag är hoppfull! 😀
Fy vad tufft, Sara. Hoppas du hittar drivkraft till både rehab och tålamod. Finns många fina målbilder inte minst från senaste året, tänker jag.
Kram!
Ja den där känslan av frihet – bästa målbilden