För prick ett år sedan stegade jag yrvaket in på Löwenströmska sjukhuset utanför Stockholm. Yrvaket för att det var långt före frukosttid på morgonen. Dörrarna var låsta, korridorerna tomma. Jag var första patienten som skulle opereras den dagen.
Här är inlägget från operationsdagen. Jag minns fortfarande allting väldigt tydligt.
Men kanske är det känslan från alla dagarna efteråt jag minns allra mest. Och gläds så väldigt mycket åt. Jag var konstant high on life under månader efteråt. Det var som ett långt segerrus. Jag var så väl medveten om det att jag också var rädd för när det skulle ta slut. Eufori varar inte för evigt och det är det som är skrämmande när man är mitt i det. Highs and lows.
Någon vecka efter operationen skrev jag såhär:
Jag vill aldrig tappa bort känslan av glädjen från varje steg som jag kan gå, men jag vet heller inte riktigt hur jag ska hålla kvar den. Ju längre tiden går desto mer självklart blir det. Jag kommer sakna den där nyfunna glädjen samtidigt som jag vet att jag kommer glädjas med annat, på samma sätt som jag gjorde förut.
Jag minns så tydligt glädjen från sakerna jag gjoprde efteråt. Som den här kvällen då jag ville bli nypt i armen. En vecka senare sprang jag ett kort pass i linne.
Jag var high on life i Lofoten och behövde lika lite sömn som det var mörkt på nätterna. Alltså nästan ingen. Jag äventyrade i det stora och i det lilla. Sprang euforiskt på Åreskutan i regn och dimma mitt i natten. Jag jobbade massor men ändå känns det som om jag var ledig hela tiden. Livet var ett äventyr och vad som helst kunde hända.
I augusti sprang vi en massa mil på Kungsleden och det var liksom finalen på det hela. Ett överjävla stort segertecken trots att det var skitjobbigt.
Såhär ett år senare har jag inte samma euforiska känsla. Den har ebbat ut. Kanske utvecklats. Saker har landat. Blivit bra. Och det är ju skönt att ankra och sådär men fan vad jag saknar livets liv ändå.
Om två veckor ska jag följa upp min operation med en ny magnetröntgen. Allt är hundra procent i hjärtat men inte i ryggen och det är som ett skavande litet duggregn i allt jag gör just nu.
En månad efter operationen gick jag hike upp till Saras frukosttopp och var såhär glad
Jag kunde äntligen gå utan att få ont i benen
Känslan jag hade var att jag ägde världen
…och det gjorde jag såklart också. Som här efter en midnattstur på fjället!
Unfuckwithable
10 kommentarer
Hoppas uppföljningen blir bra och att den leder till en ännu bättre rygg 🙂
jag håller tummarna för mig själv!
Jag tycker att du har kvar mycket av det i din energi – du smittar och skapar sug på livet omkring dig! Fullt rimligt att inte vara “hög” konstant, men jag är ju precis som du och vill bara att det härliga ska vara och vara! Men jag tycker att vi båda det senaste året verkligen höjt nivån på dalarna mellan topparna. Alltid bra!
Jag hoppas att ryggkrånglet är övergående och kanske mest handlar om gammal stress över smärtan som sitter kvar i kroppen.
Jag ser fram emot en high on life-sommar 2.0!
Katta, du är min bästa high on life-människa. Älskar allt som är episkt med dig.
Mitt diskbråck självläkte och syns inte alls på MR. Läkarna sade att det var ett medicinskt mirakel att ett så allvarligt diskbråck alls kunde läka men jag hade lika mycket besvär kvar för det. Nu tänker jag att det är ungefär som diabetes – det går att vara symptomfri men man måste sköta om det. Det är inte enkelt och det gäller att både hitta det som fungerar och ha självdisciplin nog att göra det men det går och det är det viktiga. Du kommer också att hitta en väg som fungerar för dig, ha tålamod och självtillit så kommer du långt. Bra att du söker hjälp!
Ja, det är så sant. Jag ska nog börja föra någon form av dagbok över ryggkänsla kopplat till aktivitet.
Ja, det gäller att vara tacksam. För livet. <3
Kram M
ja!
Så härligt, ibland behöver vi påminnas om vad våran kropp kan.. Och vad vi faktiskt klarar av.
Så härligt bara att kunna förflytta sig obehindrat eller kunna känna friheten i rörlighet.
Verkligen. vi tar det så mycket för givet!