“Det är så förbannat jävla vackert”

Det stormar om morgnarna här i Åre. Som om vädret vill piska oss till duglighet och arbetsuppgifter. Sedan när allt det där är gjort vänder det och solen stryker oss på kinden. Himlen blir pastell, vinden mojnar och allt är tyst.

Efter jobbet hämtade jag Katrin och så packade vi bilen med turskidor och åkte till Ottsjö. Fjällupplevelsen börjar redan på vägen dit. Jag älskar när fjället tornar upp sig framför vägen! Det känns som utomlands trots att det är tre mil hemifrån.

Spåren från påskfirandet syns tydligt. Solgroparna är överallt. ”Där borta satt vi hela påskafton” utbrister Katrin och pekar mot en glänta. Några minuter senare stannar jag och svär högt. ”Det är så förbannat jävla vackert”.

Ottsjöplatån ger mig samma känsla varje gång. Det är så nära men ger ändå en sådan mäktig känsla. Här brukar det vara fullt av renar i maj och här brukar det ligga spång som det är lätt att vandra och springa på om sommaren. Men nu skidar vi. I spår om vi vill. Fritt på fjället om vi hellre känner för det.

På ett ställe där snön smält bort och en stenplatå börjat visa sig gör vi paus och Katrin fiskar upp en termos med ingefärsvatten. Solnedgången ger flares i ögonvrån och vi fotar sönder alltsammans tills jag inser att det inte går att fota mer.

Sedan vänder vi och åker nerförsbacke hem hela vägen. Skymningen är rosa och vi måste vända oss om flera gånger för att vara säkra på att inte missa en endaste bit livskvalitet. Den här kvällen behöver vi inte oroa oss. Vi fick det i överflöd.