Minns ni när jag frågade er vad ni trodde om mig och så bad jag två av mina ärligaste vänner svara på om det stämde. Jag minns så väl att en kommentar handlade om vemod. Den där har fastnat hos mig, för den stämmer så på pricken.
Här skrev jag om strävsamhet och lyckorus. Och här skrev jag ett annat inlägg om allting som är tudelat. Lika tacksam för att jag kan hitta kickarna bara jag går utanför dörren eller känner vinden dra genom kroppen, lika irriterande kan det vara att fastna vid en tanke som dyker upp egentligen utan vare sig mening eller syfte.
Dagar med riktigt bra väder är sällan mina bästa dagar. Min själ gör sig bäst när den får dela dagen med något som inte är så perfekt. Idag skiner solen, luften gnistrar och det är stadiga tjugofem minusgrader i byn. Ljuset är magiskt. Världen glittrar. Uppe på toppen av Åreskutan är det runt minus tio. Behagligare. Drömmigt.
Men jag har ingen som helst längtan ut. Det finns ingen som säger att jag borde eller måste. Men jag sätter mig på tvären till det som inte sägs ändå. Vackert väder är fint även från andra sidan fönsterrutan. Fler solskensdagar är på ingång lite längre fram i vinter. När de är fler och inte stressar på mig att maximera dem, ja då kommer jag också att vara på humör.
Idag tillåter jag vemodet att ta plats. Allt jag har är jag tacksam för. Allt som är gör mig också sorgsen. Man kan ha plats för allting samtidigt; dåtid, nutid och framtid. Lycka och sorg. Hoppfullhet och vemod.
Foto: Louise Forslycke Garbergs
Foto: Louise Forslycke Garbergs
6 kommentarer
#lovelovelove
❤️❤️❤️
Sara! Tack för dina kloka ord! Jag hoppas att du skriver en bok en dag!
/Karin
Tack Karin, vad glad jag blir.
Stort tack för det här inlägget! Jag känner så väl igen mig och har en bit kvar till att kunna acceptera vemodet så fint som du beskriver det. Extra skönt att läsa detta här hos dig, där livet alltid verkar episkt och äventyrligt (fastän jag såklart vet att bloggen bara är en del av hela livet). Så ja, tack!
accepterar det genom att jag skriver det, då påminns jag!