The spirit of Aloha – IRONMAN World Championship

När Karin ställer sig på startlinjen till IRONMAN World Championship på Hawaii om några timmar så är det för 23:e gången. Det finns bara en svensk kvinna som genomfört fler Ironmans – och det är ett imponerande track record som Karin har.

Jag tror att Karin och jag delar förmågan att plocka fram mentala verktyg när det väl gäller. Det finns ett utryck som sammanfattar mycket av den urkraften som finns inom oss om vi bara vet var vi ska leta: the spirit of Aloha.

Jag har ställt upp i en hobbytriathlontävling en gång, men det är så långt som min egna praktiska erfarenhet av triathlon sträcker sig. Däremot har jag umgåtts en hel del i triathlonkretsar och jag har varit med på några uppladdningar inför Ironmantävlingar i USA.

Det är en särskild känsla som infinner sig någon dag före start när alla tusentals samlas och välkända profiler inom sporten skapar känsla genom en medryckande storytelling som gör alla som startar till hjältar – vilket de rättmätigt är.

Igår pratade Mark Allen om “the spirit of Aloha” under sitt tal till alla de triathleter och anhöriga som samlas för att tillsammans ladda upp inför lördagens Ironman här i Kona på Hawaii. Att sammanfatta exakt vad han menade är inte helt okomplicerat, men i stort sett så handlar det om att tävla med de andra i startfältet, inte mot de andra – och att vara bättre än sig själv snarare än bättre än någon annan. Det är med hjälp av andra som man uppnår det man vill.

Aloha betyder inte bara hej. Det inkluderar en större vibe än så och är ett sätt att förhålla sig till livet självt. “A life of Aloha is one when the heart is so full it is overflowing with the ability to influence others around you with your spirit” är en av de många förklaringarna.

Jag tycker om att tänka på livet på det sättet. Att vi hela tiden delar med oss av en vibe som är rätt svår att ta på – men som känns desto mer. Och att det finns ett utryck för det känns fint att landa i. Mer aloha alltså!

Hur tänker man inför en Ironman, frågade jag Karin.

“Jag tänker aldrig på helheten. Jag tänker på momenten. Efter simningen är jag trött på att simma, men det handlar om att jag är trött på rörelsen och när jag kommer upp från simningen tänker jag att nu slipper jag använda armarna mer idag. Det blir som en reset. Och efter cyklingen är jag så glad att jag slipper sitta mer på sadeln och får göra något annat istället.”

“A life of Aloha is one when the heart is so full it is overflowing with the ability to influence others around you with your spirit.”

Karin menar att alla som är på Hawaii vet hur man kör en Ironman, för det är vad som tagit dem till Kona. Och hon menar att the Aloha spirit tar fram ens inre.

“Man måste hantera sig själv där ute. Oavsett om man är snabb eller långsam kommer man ha en massa känslor. Vi gör det här bredvid varandra så vi måste se till att lyftas varandra. Alla plågas av saker där ute. Det finns ingen som springer runt och känner att fy fan vad bra jag mår  – och det finns en tröst i det.”

“När man gör något som är väldigt jobbigt eller väldigt krävande så får jag en otrolig boost tillbaka. Den känslomässiga bergochdalbanan, att ha grävt så djupt, är berikande.”

Det är det där sista som jag och många med mig som tycker om utmaningar och att bli riktigt trött delar med Karin. Jag känner själv igen den där känslan så väl. Det är en himla kraft som finns med oss under resten av livet – och det är inte så konstigt att vilja känna den igen och igen. Vad som skapar den beror lite på. För en som sysslar med Ironman handlar det om 3860 meter simning, 180 km cykling och 42 125 meter löpning.

Lördag morgon kl 07.25 Hawaiiansk tid startar Karin sin 23:e Ironman – sin allra första på den legendariska och mytomspunna banan på Hawaii.

Jag har tagit fasta på mitt job som sherpa. Mitt mål är att orka med att ta en firaröl efter race. Sist jag var med, på Ironman Florida, höll jag faktiskt inte hela vägen. Det vet Karin om och har laddat upp mitt supportförråd med Red Bull – in the spirit of Aloha.