Jag tycker om att känna saker. Det ska kännas i magen, i hjärtat och allra helst i hela kroppen. Mina val av äventyr börjar i den känslan när pilen träffar hjärtat. Lite som kärlek vid första ögonkastet. Jag blir lycklig av känslor. Och olycklig med för den delen. Jag är inte särskilt mycket mellanmjölk – jag är mer en berg och dalbana. Det är tacksamt när så lite kan ge så mycket. Som att ta av strumpor och skor och gå barfota i daggvått sommargräs.
Kanske är just fötterna den snabbaste vägen till de där känslorna som jag tycker om att känna ofta. Vi är ofta så noga med att linda in våra fötter i allt möjligt mjukt och ombonat så att de inte känner något alls. Men för mig är mina fötter viktiga känselspröt.
När jag springer vill jag känna marken under mina trampdynor. Låta fötternas steg kommunicera direkt med hjärnan. Därför trivs jag i tunna lätta skor som inte gör så mycket väsen av sig, men som låter fötterna få känna marken.
På sommaren går jag helst utan skor. Jag vill känna fukten i gräset med morgonens första kaffekopp i handen. Jag vill känna hur farstutrappen värmts upp av solen eller de vassa stenarna i grusgången som trycks mot den tunna huden under hålfoten. Det är lika delar härligt som det gör ont. Men jag tycker om att känna.
Och när jag körde söderut längs min favoritväg igår kväll så stannade jag till vid den tjärn där jag stannat några gånger förut eftersom det finns en alldeles särskild känsla just där. Vattnet var klart och kallt och jag fick lust att känna våren under mina fötter.
Att doppa tårna i vattnet var som att väcka kroppen och hela känsloregistret till liv. Jag tror det är bra för oss att känna saker rent fysiskt. För precis som med våra fötter är vi så måna om att linda in vad vi känner i hjärtat och magen och hela kroppen. Att uppleva känslor är att leva och för mig finns inget bättre sätt att bli hög på livet.
Sedan körde jag resten av milen mellan Åre och Hälsingland med en lycklig känsla i bröstet. Det lirkade fram kreativa idéer och några beslut som jag gått och grunnat på men som känslan banade väg för. Jag tror det är bra att få bli blown away. Inte av en miljonvinst på Triss. Utan istället av att uppleva saker med våra sinnen.
Prova!
10 kommentarer
Vilket underbart inlägg. Jag tar av mig strumporna så fort första värmen kommer och sedan vill jag helst inte behöva ta på mig några förrän när hösten kommer. Att gå barfota har jag alltid älskat. På gräs, asfalt eller grus. Spelar ingen roll. Det är bästa känslan.
eller hur, visst är det härligt!
NU förstår jag hur du tig dig ut 🙂 ser underbart ut. Fast lite kallt…
kallt? uppfriskande!
Vackert! Jag var dock på pedikyr igår och har så pass mjuka, fina fötter nu att jag vill skona dem från det mesta. Men snart går man barfota ute, svettas i träningsstrumpor, får skavsår av sommarskor. Och klipper kanske gräset barfota – något som ger fötterna en ganska intressant färg…
äsch, lev lite. du kan göra mer pedikyr!
Så himla sant! De där små, små detaljerna som får en att känna att man finns till..! 🙂 <3
Kram
verkligen. och som jag blir så barnsligt förtjust överlycklig av!
Fantastiskt Sara! Jag älskar också att känna saker, så tydligt som det bara går. Kramar
<3