Det är något med ljuset på våren i fjällen. Luften är krispigt klar, men ljuset är också krispigt och klart. Kontrasterna mellan skog och kalfjäll. Blå himmel och snövitt täcke. Isen som släpper och sjön därunder. Det är häftigt. Och det gör något med mig.
Vår har aldrig varit min grej. Att se snö som töar är inte vackert. Inte heller grusmoln från en lastbil som kör över väggrenen, hundskit i slänten eller tråkbruna trädgrenar utan spirande löv. Men fjällen har mildrat det där lite. Liksom visat att det kan vara fint ändå. Snön reflekterar ljuset ända in i själen.
6 kommentarer
Precis så! Det handlar kanske om vart en tittar och är. Och berg är alltid vackra & inspirerande, året runt.
true
Men så skönt med nån till som inte är någon vårfantast. Folk brukar blänga surt på en när man poängterar detta, i Sverige är det tydligen hädelse att baktala våren!
ja. den är sjukt ful alltså, den där våren.
Vår är min sämsta årstid, och den minst vackra. Men känslan ändå – ljuset och hoppet. Det händer nåt där. <3
ja, ljuset räddar våren!!