Det finns en tjusning i att göra jobbiga saker. Det är en alldeles speciell känsla under tiden jag gör det där jobbiga, men det är allt efteråt som gör det alldeles värt. Men det finns också vissa jobbigheter som gör att jag ibland inte alls blir särskilt sugen, och faktiskt avstår.
Det allra jobbigaste jag vet är att gå upp runt 4-5 på morgonen, ofta i kyla och mörker, för att ladda upp inför en stor utmaning. Till den här kategorin hör i stort sett alla maratonlopp. Färskast i minnet är Dublin marathon förra året, men jag minns också ett lopp i Amsterdam för många år sedan. Att gå upp alldeles för tidigt och känna sig mosig i huvudet och kroppen och inte alls vara sugen på att ladda eller prestera. Det är det absolut jobbigaste. Dessutom måste man gå ut i kylan och mörkret. Att ställa upp i Vasaloppet känns extremt jobbigt bara på grund av hur tidigt man måste gå upp och tvinga i sig gröt!
Det näst jobbigaste är precis i början av det jag ska göra; oavsett om det handlar om just marathon eller någon annan fysisk utmaning som kommer att ta lång tid. Den första timmen eller första milen är en tråkig transportsträcka till känslan av att äntligen vara igång. Väldigt jobbigt! Dessutom har jag ofta en rätt seg känsla i kroppen i början – jag känner mig sällan superpigg utan kan nästan vara mer pigg mot mitten eller slutet.
Ofta när jag gör något väldigt jobbigt så känner jag att jag aldrig vill göra det igen. Och så gör jag det inte igen.
Men det handlar aldrig om att inte göra något jobbigt igen, bara det att jag vill göra något annat jobbigt. Det finns ett speciellt ställe när jag springer runt Åreskutan där jag alltid blir jättetrött eftersom där är mörkt (skuggigt), blött (myr) och jäkligt. Och när jag fått den känslan en gång så återkommer den på exakt samma ställe också framöver. Hjärnan är ett fenomenalt verktyg, men när det används fel blir det och inte alls bra.
Jag tycker att det är jobbigare att springa ett millopp än ett ultralopp och det är jobbigare att springa ett asfaltsmarathon än en terrängultra. Men jag hade hellre sprungit ett millopp än gjort 100 solhälsningar och jag tycker uppenbarligen att det är lättare att gå med en tung tung kettlebell upp och ner på fjället än att ta mig en vertikal kilometer så snabbt som möjligt.
Vad som är jobbigt beror på så många paramterar men tre saker som jag minns som väldigt jobbigt är:
Dublin marathon, när jag körde 25 spinningpass på rad under ett event och tiokilometersloppet på Cypern som också var det fjärde loppet den fjärde dagen under Cyprus International 4 day Challenge. 24-timmarsloppet i Skövde var faktiskt också rätt jobbigt eftersom det var så galet varmt den dagen.
Men jag minns det däremot som oförtjänt enkelt att: cykla 60 mil till Åre eller springa Jämtlandstriangeln på en dag.
Vad är det jobbigaste du har gjort?
13 kommentarer
Vi tog fjällexpressen (dvs buss) en gång till Funäsdalen. Jag HATAR att åka buss och led varenda minut jag var tvungen att sitta stilla, ihopknölad i ett litet trångt säte. Jag blir helt knäckt av sådant.
älskar att det är ditt jobbigaste, haha!
Det allra jobbigaste jag gjort var min första mountainbikettävling 2012. Långa Billingeracert i Skövde. Runt 8 mil, ingenting tänkte jag innan start, jag cyklar ju så många mer mil på landsvägscyklingen. Det blev en liten lätt käftsmäll den tävlingen, SÅ sjukt jobbigt i hela kroppen, milen var långa, jag otekniskt och bara studsade omkring. Men det gav mersmak.
Något som jag däremot trodde skulle vara jobbigare var Nordenskiöldsloppet i vintras men det gick liksom lätt på något konstigt sätt även om det självklart var jobbigt men inte jobbigt på ett jobbigt sätt.
mtb alltså – sjukt jobbigt. imponerande att det jättelånga längdloppet inte var jobbigare!
Jag läste det här inlägget igår och har funderat lite på det sedan dess. Det är så himla svårt att säga vad som egentligen är det jobbigaste jag har gjort, med tanke på hjärnans finurliga sätt att förvränga jobbiga upplevelser till mindre jobbiga. Vasaloppet 2015, utan spår och med vatten i spåren, är dock svårt för hjärnan att romantisera. Tårar med en mil kvar, gå totalt slut på energi och utan några spår att följa – det är mitt jobbigaste träningsminne.
Det jobbigaste jag gjort, det var helt klart nu i år, när jag ställde upp i Fjällturen på MTB, måste träna lite mer till nästa år för att komma under min tid som jag fick i år, men jag är jätte stolt över att ha cyklat 4 mil, tillsammans med dotter och mannen min.
sjukt bra! njut av känslan!
Bydalen fjällmarathon. Utan tvekan. Bröt ihop. Grinade mitt i loppet. Trodde aldrig att mina ben skulle orka två mil till. Två mil upp och ner för minst två fjälltoppar till. Med tre redan avverkade. Det fick räcka. Men det fick det inte. Det gick sen hela vägen. Någonstans mitt i snorkavalkaden fanns det nya krafter. Sen kom jag i mål. Tänkte att fuck this shit. Varför gör jag sånt här? Två dagar senare anmälde jag mig till nästa lopp. Men tusen höjdmeter till.
det kan jag tänka mig. det är ju tuffare än fjällmaraton i mina fjäll! starkt att ta dig i mål! och lustigt hur hjärnan funkar!!
MTB-SM 2014. Det var galet varmt, min egen cykel var sönder och jag fick låna en som vägde ett par kilo mer än jag var van vid. Benen skrek, lungorna sved, solen gassade och jag gav mitt yttersta hela vägen. Det räckte inte till någon bra placering men jag var ändå så himla nöjd för det var det absolut jobbigaste och tuffaste jag någonsin gjort!
när jag såg jenny rissveds så fick jag ytterligare respekt för mtb. sjukt jobbigt. du är grym!
Oops, jag har visst aldrig gjort något jobbigt! Alltså jobbigt på riktigt. Däremot är ju varenda 5 km löprunda jobbig och får mig att absolut inte vilja prova ett maraton (eller ett halvt). Jag gillar inte jobbigt! Alltså, träning och annat kan ju vara jobbigt men kul, men när man både tänker och känner att det är just jobbigt och inget annat, då är det inte kul. Tycker jag. Men någon gång kanske jag kommer över milen…
haha jo. 5 km kan ju vara jättejobbigt. allt beror som på!