Jag visste att det skulle vara strålande sol lördagen den 5 mars och jag tänkte att då skulle vara dagen då jag gjorde premiär på turskidor. Alltså jag vet. Jag har inte gått på tur innan; och det är lika bisarrt som det är sant. När jag åkt skidor så har jag åkt alpint eller längd. Men idag gjorde jag premiär och jag gjorde det på led 140 från Trillevallen till Ytterstvallen som är en gammal fäbod och ett våffelbruk. Man kan säga att Ytterstvallen ligger mittemellan Trillevallen och Ottsjö.
Den alpina skidåkningen råder det ju inga tveksamheter kring; finns det backar så åker man. Men det här med längd- och turspår? Vad är skillnaden liksom? Oftast ingenting, i grunden. Många leder för turskidåkning spåras och finns det spår kan man ju åka på sina vanliga längdskidor.
Men jag kan tycka att det finns en skillnad ändå; längdspår gjorda för längdåkning (motionsåkning) tycker jag oftast håller bättre just för att det är en annan typ av skidåkning. Eftersom det oftast finns en skejtbädd runt omkring så finns det mer plats att kliva ur spåren (och till exempel bromsa nedför eller saxa uppför) – vilket gör att spåren inte förstörs.
Spår för turskidor är ofta skoterdragna vilket funkar fint. Det finns inte så mycket plats att bromsa på utan att förstöra spåren – men det gör inget eftersom turskidor inte går så snabbt trots att spåren kan vara kuperade och snirkla sig tight mellan träden. Att sätta en turskida lite utanför spåret och bromsa (trots att det egentligen inte finns någon plats) är rätt så stabilt jämfört med en klassisk längdskida. Turskidor har ju stålkant.
När jag parkerade bilen i Trillevallen var det strålande solsken och knallblå himmel och vädret till trots var jag på ett rätt dåligt humör och jag tänkte att några timmar utomhus skulle rädda upp det. Själva skidåkningen var fin men jag var fortsatt småirriterad på dålig skyltning och tre extrakilometer på grund av detta.
Till slut hittade vi vår led och vi satte av ut i nysnön. Skotern som spårade hann dit först senare på eftermiddagen för vi fick nydragna spår på vägen hem runt kl 15 istället. Då var mitt dåliga humör helt borttappat och jag var bara glad.
Nydragna spår i Trillevallen!
Ospårat – men fantastiskt fint!
På Ytterstvallens fäbod kan man betala med Swish (yey) så jag köpte en pärondricka och en apelsindricka. Turismutvecklaren i mig hade helst velat köpa lokalproducerad lingonsaft eller blåbärssaft – eller kanske älgörtsdryck – men jag förstår att det kanske blir svårt om det inte finns vatten eller el i den där fäboden. Det är trots allt inte jag som står och gräddar våfflor hela dagen lång i stugan som osar våfflor så snart man öppnar dörren. Det är charmigt på sitt sätt; men det var det också i den här hytten uppe på en alptopp där jag drack hollersaft.
När jag saxade upp över krönet och mötte folkhavet (nåja) blev jag förvånad för jag hade sett typ tre personer i spåret men väl på plats satt ju ett femtiotal personer och glassade i solen.
Magisk dag!
Hade jag varit mer rutinerad hade jag såklart värmt mormors rödvinbärssaft och tagit med mig termos, apelsin och ostmacka inlindad i smörgåspapper. Men jag tänkte att vi ju bara skulle åka en mil. Jag hade mitt mindset inställt alldeles för mycket på svettig längdskidåkning. Turskidåkning är ju njutaråkning!
Jag och Hazel satt på en bänk och jag lutade ryggen mot en vägg och fick med mig säsongens första fräknar efter pausen som också bjöd på bedövande vacker utsikt över fjällvärlden.
På vägen tillbaka till Trillevallen träffade vi en supersöt liten ettårig Welsh springer spaniel och Hazels lycka var total; lika barn leka bäst och när två busfrön till spaniels möts i spåret slår de kullerbyttor med varandra i lössnön.
När jag körde tillbaks till Åre stannade jag till på Strandbergs i Undersåker. Det är det mest fjällromantiska jag vet efter att ha läst en krönika av Marcus Torgeby en gång där han beskrev ett trailpass i Edsåsdalen i kvällssolen som han avslutade med en apelsin från Strandbergs. Jag handlade tacos istället, och knäckte en Cola Zero direkt vid kassan.
Jag tror att den här dagen kommer bädda in sig fint i minnesbanken, på samma sätt som jag länge, länge kommer minnas den här strapatsrika utflykten till Skurdalsporten.
26 kommentarer
Turåkning är ju bara helt underbart.
Vi var uppe i storulvån och åkte i lördags och med det vädret blir det en dag som gör att man kanske står ut med att sitta inne på ett kontor några dagar. Det gäller att samla på bra dagar att plocka fram i minnet.
ja visst gör det!! jag har inte varit till storulvån än i år, men måste ju ta mig dit snart!
Mäh, var ju oxå i Trille i lördags! Vädret var ju bara helt perfekt!!
Ser ut som en superfin tur!
men åh, var du!! åkte du utför eller längd?
Spännande att läsa om din premiär på turskidor och jag hoppas på att du gör fler såna turer, med gofika i ryggan! Bilderna är galet vackra och Yttersvallen är riktigt mysigt men håller med om att det borde vara saft där och inte festis :/
ja vi måste ju gå på tur! känns bra att jag övat lite innan jag åker med dig. 🙂
Absolut, det ska vi! Å inte behöver du träna innan!
gjorde några vurpor… haha!
Men wow!!! Vilka vyer! Jag blir helt kär och sugen på att testa. 🙂
ja, gör det om du får tillfälle!! 🙂
Det ser helt ljuvligt ut! Och färgerna sen! Härligt att drömma sig bort till när det är snöblandat här utanför fönstret 🙂
en drömdag!!
Vilken dag!!! Och bilderna är underbara, älskar den med skyltarna i skogen!
Skönt att humöret vände ändå – med den settingen går väl inte annat 🙂
ja den där granskogen alltså! magiskt när solljuset bryter igenom. haha jodå, det gick fint att vara sur trots strålande sol!
Så underbart!!
Hoppas verkligen att vårt kommande sportlov kommer innehålla lika mycket sol.
det ser lovande ut!!
Vilka härliga bilder. //Mirella
http://www.livetmedhund.se
tack mirella!
Vilka fantastiskt härliga bilder! Det är sånt här som kan göra även mig sugen på att åka skidor igen, även om det var väldigt längesedan 😉
det finns få saker som slår svenska fjällen en strålande vacker marsdag!!
Wow vilka bilder! Detta stället måste jag besöka, ser helt klart ut som en fantastisk helg aktivitet!
ja!!
Ja vilken dag vi fick här i Västra Jämtland. Helt otroligt.
Fina bilder Sara, och fin tur det där:)
Älskar alla små våffelstugor som man kan tura till.
Är inte riktigt med på om du blev frälst eller inte i turåkningen? Om inte- måste du ge det en chans till. Det kanske är som för mig med snöskorna:)
haha jo men det var härligt. en annan typ av skidåkning liksom. jag kanske måste samla på mig lite fler friluftsprylar…
Jag förstår att det platsar i minnesbanken. Det ser ju helt underbart ut!
verkligen!!