Jag hoppade till när jag lyssnade på P1 häromdagen. En forskare och professor i nationalekonomi som tittat på samband mellan sjukfrånvaro och typ av arbetsgivare sa att resultatet visar att “de som har bättre hälsa och är mer ambitiösa hamnar i privat verksamhet”. Klippet finns att lyssna på här – 1 timme, 28 minuter och 50 sekunder in i programmet.
Hälsa på jobbet är hett och jag kan rekommendera att lyssna på nystartade podden Health for wealth om hållbar hälsa på jobbet. I det första avsnittet intervjuar man VD:n på Cygni – de är IT-bolaget som utsetts till Europas bästa arbetsplats och som gör saker och ting lite annorlunda. De har en intressant filosofi om att inte sätta budgetmål för konsultcheferna; ja inte så många mål alls faktiskt. VD:n menar att när man sätter mål så lockar man folk att bara jobba mot målen – vilket inte alltid är optimalt för företagets bästa.
I P1-programmet intervjuar man en kvinna som jobbar inom vården med erfarenhet från både offentlig och privat sektor. Hon menar att det är svårt att påverka sin situation som offentligt anställd – medan hon har en högre känsla av att äga sin tid på ett privat företag eftersom hon kan påverka mycket mer och har närmre till beslutsfattande chef.
Och så poängterar forskaren och nationalekonomen Mårten Palme återigen det där jag hoppar till på:
de som har bättre hälsa och är mer ambitiösa hamnar i privat verksamhet.
Och han menar att på så sätts förstärks ytterligare skillnaderna i sjukfrånvaro – den är mycket högre i offentlig verksamhet. Från studierna som gjorts menar han att det uppstår lokala kulturer och skillnader hur accepterat sjukfrånvaro är på jobbet.
Kvinnan som jobbar inom vården säger “alla känner ansvar” och syftar på sin privata vårdgivare, och hon menar att därför vill man vara på jobbet – eftersom man som anställd är delaktig.
Just sammanhang, gemenskap och delaktighet är något som också Cygnis VD beskriver som etta av företagets strategier.
Jag har aldrig jobbat i offentlig verksamhet så jag vet inte hur det är. De flesta av mina arbeten och frilansuppdrag har varit på vinstdrivande företag – förutom ett. Och jag fascineras över hur företagskulturen var på det undantaget. Såklart fanns det budgetar och liknande, men det var som att det inte spelade någon roll om inte människor gjorde sitt jobb eller om jättemånga var sjukskrivna. Det fanns ingen som på riktigt ifrågasatte kostnader och ineffektivitet. Och jag tyckte att det var så himla märkligt – det förlamade ju hela verksamheten och skapade ett eländigt tillstånd hos personalen.
Det finns ungefär tusen olika tankar som väcks hos mig med just detta radioprogram som katalysator. Lyssna på programmet (som bara några minuter långt)! Vilka tankar väcks hos dig?
8 kommentarer
Eller så blir ens hälsa sämre av att man jobbar i den offentliga sektorn? Och hur definieras ambitiös? Och hur mäter man hälsa? Innan man går igång på själva affirmationen hade man velat veta hur de ens gör sådana här studier..”de som har bättre hälsa och är mer ambitiösa hamnar i privat verksamhet.” så¨då har de mätt ett antal personers hälsa och hur ambitiösa INNAN de “hamnat” någonstans.
gissade att detta skulle vara provocerande. tror att de flesta studier skulle behöva lite definitioner innan de pratades om.
Precis som Jeanna jobbar jag statligt och kan inte tänka mig något annat – jag trivs väldigt bra med det på många plan. Jag har haft tur med en bra chef som ger mig stöd i dag och ett fantastiskt team som gör att jag skulle vilja komma tillbaka till jobbet om jag blir sjuk igen men jag känner ingen lojalitet mot min arbetsgivare som sådan. Jag är övertygad om att det jag gör är viktigt – att vi gör så att världen blir en bättre plats – och det är den viktigaste drivkraften för mig.
Men det innebär också att jag har sett en del av problematiken på nära håll och jag kan mycket väl förstå varför offentligt anställda har högre sjuktal. När jag fick diskbråck fick jag till exempel kämpa för att få ett stå-skrivbord och fick inget stöd alls från min arbetsgivare för att komma tillbaka till arbetet så snabbt som möjligt – trots att min kollega som var tvungen att arbeta för två gick i väggen ett par veckor in på min sjukskrivning.
Arbetsmiljön kan vara ganska tuff och det känns som om det finns en slit och släng-mentalitet när det gäller personalen. Jag ser många som har “gett upp” och inte längre gör sitt bästa på jobbet utan påföljder och det tär så klart på motivationen vissa dagar. Jag sätter väldigt tydliga gränser för mig själv (tex noll-tolerans för obetald arbetstid, vilket är väldigt kontroversiellt på min arbetsplats) för att se till att jag skall orka länge.
“bra chef” verkar vara synonymt med att trivas på jobbat och i slutändan också vara kopplat till hälsa. då är det kanske det som fattas i offentlig sektor där ohälsan är utbredd; dåligt chefskap/ledarskap.
Från vilken dag är det? Lyssnade på flera, men hittade inte klippet!
klicka på länken
Läste om detta. Min mammas avhandling för länge sedan påtalade samma sak, också där inom vården. De i privat sektor mådde bättre, presterade bättre, tjänade bättre. Själv har jag jobbat fem år som statsanställd, på en myndighet som jobbar med humanitära insatser. Där är drivet skyhögt och det finns en känsla av att göra skillnad för världen som jag personligen tycker är en miljard gånger viktigare än att dra in pengar till någon annans bolag (vilket jag också har gjort och resultatet är att jag inte kan tänka mig en sämre drivkraft för egen del). Men så har vi också högt inflytande på arbetet och det tror jag är nästan oersättligt. Så otroligt viktigt att känna sig delaktig, informerad och uppskattad. Så, det är förstås lika olika i den offentliga världen som i den privata. Jag är superstolt statsanställd!
kul att höra om fina exempel också! jag kan iof tycka att det inte är fel med att dra in pengar; om man använder pengar till bra saker. men om vi bortser från det så är du och kari inne på samma spår; inflytande och därmed bra ledarskap!!