Träffa nya vänner – det är aldrig för sent

En av många, många önsketeman till min podcast som jag fått handlar om vänskap. Mer specifikt om hur man träffar nya vänner som vuxen. Det kanske blir aktuellt för en podcast framöver, men framförallt tänkte jag skriva om det här i bloggen. Många av mina närmsta vänner har jag träffat i vuxen ålder och jag tycker att det är fantastiskt. Vänskapskretsen är inte fast och bestämd bara för att man tar studenten.

Jag tror att ny vänskap handlar om att våga möta nya människor. Alltså att man är öppen för kontakt. Det är något jag har lärt mig från tidigare sammanhang där ingen känt någon; och det tar jag med mig till alla situationer jag hamnar i också idag.

Men vad menar jag med att vara öppen för kontakt? Det är små enkla grejer; ögonkontakt med nya människor på en hemmafest, på en konferens eller kurs eller föreläsning eller i helt vanliga jobbmöten av större slag. Att våga säga hej helt enkelt – och att visa att hej här är jag och jag ser dig och är nyfiken på dig. Att ställa frågor och vara nyfiken på andra människor.

Många gånger hör jag personer säga “jag har inte tid för fler vänner” och med det kopplar man bort antennerna och så stänger man dörren. Det blir liksom inga hej med en sådan inställning.

För egen del ser jag inte vänskap som en ett konto som kan bli fullt; vänskap och ens vänkrets är dynamisk och varierar beroende på var man är i livet. Men; för att en vänskap ska utvecklas och fördjupas så krävs det underhållning och det är handlar om att investera tid. Tid kan vara lite kämpigt ibland – särskilt om man är i ofas med ens vänner, eller att man har olika syn och förväntningar på vänskapen. För vad är en bra vän?

Jag och min vän Ella poddade om vänskap för ett tag sedan; lyssna på det avsnittet om du inte gjort det förut. Jag tycker att vänskap är sjukt intressant, svårt och komplicerat. Men samtidigt älskar jag konceptet vänskap och framförallt har jag förstått att man kan vara vän på en mängd olika sätt. Jag har vänner för olika delar och intressen i mitt liv – och delar med mig på olika sätt till dem.

Att jag bor en bit bort från många av mina vänner ställer vissa krav som gör att jag kanske inte är den enklaste personen att vara vän med – om man vill ha en vän som har mycket tid att ses rent fysiskt. Istället hoppas jag att jag lyckas med att vara närvarande på andra sätt, men det där är nog inte min roll att avgöra…

När jag var mindre var jag blyg och jag vet inte när det ändrades men förmodligen någon gång på mellanstadiet. I femman flyttade jag från Stockholm till Hälsingland och det var första gången jag var tvungen att helt förnya min vänskapskrets: alla mina vänner var i Stockholm och jag kände ingen i min nya skola.

Sedan dess har jag gång på gång utsatts för liknande situationer. Jag kom till en näst intill helt ny gymnasieklass där nästan ingen kände någon och efteråt flyttade jag till ett helt nytt land för att plugga – där jag inte heller kände någon.

I vuxen ålder flyttade jag till Whistler i Kanada för att göra säsong som skidlärare. Eftersom det var ett sammanhang där alla ville lära känna nya vänner eftersom i princip alla kom själva till Whistler, så gjorde man sig vänner i kön in till klubben, i korridorerna där vi bodde eller på hemmafesterna dit alla var välkomna… vid de tillfällena är det enkelt: för alla vill knyta kontakt och alla är nyfikna.

Men det är inte alltid så. Jag bodde några år i Halmstad och jag har hört från många olika sätt att i Halmstad är det svårt att “komma in” och ta en plats i andra människors sociala liv. Eftersom jag hörde det från flera håll så har jag ofta funderat över det och analyserat hur det var. Halmstad är det ställe som jag identifierar som ett av mina hem där jag har minst vänner. Vårt umgänge i Halmstad är min sambos vänner och kontakter; varav många är rätt så nya i hans roll som löparprofil.

Min vänskapskrets i Halmstad kom främst från bloggen; eller det gym där jag blev stammis där jag gick från att vara anonym till att bli en person som folk hejade på eftersom jag var där så ofta – och var öppen för kontakt. Jag hade nog kunnat passera rätt länge utan att någon skulle sagt hej om jag inte sa hej själv och eller småpratade med receptionister och instruktörer. Och till slut även andra som tränade där.

I Åre är klimatet annorlunda. Det finns hur mycket som helst att säga om Åre; jag hade på riktigt kunna skriva en bok om kulturen i Åre men det som är positivt här är att folk är öppna och kontaktsökande. Många är nyinflyttade och många är engagerade. Engagerade i vad beror lite på; men har man engagemang så har man också det där drivet som får en att faktiskt säga hej. Det lilla ordet symboliserar så mycket hos en person tycker jag.

Att ta klivet från bekant till en riktig vän kan vara lite klurigt; hur fort det går handlar om kemi och hur mycket man vågar hoppa över vissa steg i processen.

Jag träffade Ella för första gången på ett Nikekonvent för några år sedan. Hur vi träffades pratar vi om i podavsnittet om vänskap men vi hade koll på varandras bloggar sedan förut. När vi väl sågs så var det riktig vänskap på en gång. Här är inlägget från den gången; jäklarns alltså vad kul att se tillbaka på. Även Jessica Clarén syns på bild!

Jag kan känna att en person går från att vara en bekant till en vän som det på riktigt klickar med när vi på en gång kan gå över till att prata om mer filosofiska ämnen (så som livsdrömmar, aktuella händelser i världen och sådant) utan att först harva runt bland konkreta saker som var man bor, när man fyller år, var man gått i skola och sådant som liksom oftast avhandlas för att sedan kunna placera människor i fack och kategorier.

Sådana samtal, eller investeringar, kan jag bli ganska less på. Krasst uttryckt så vill jag att vänskap ska utveckla mig och ibland utmana mig. Men i alla fall alltid tillföra mig energi. Men att enbart prata om vad någon har gjort på jobbet och vad som hänt sedan sist känns mest som en rapportering som inte vare sig utvecklar eller berikar.

En annan person som är en nära vän till mig är Annika. Vi träffades på ett spinningpass som Jessica höll i. Jessica, som är en av mina nuvarande nära vänner som jag känt typ näst längst, träffade jag också genom träningen; jag gick på hennes klass och hon har en fantastisk förmåga att vara öppen för kontakt och på ett enkelt sätt kunna prata med alla – och få alla att känna sig delaktiga. Det kan mycket väl ha varit som så att jag och Annika började prata för att Jessica förde oss samman och med ett enkel kommentar fick oss alla att börja prata. Just den detaljen minns jag inte tyvärr.

Rätt så snabbt efter mitt och Annikas första möte så blev jag inbjuden till hennes födelsedag som bestod av träning. Året efter bjöd hon in till reflexlöpning på sin födelsedag. Klicka på länkarna så får ni kalasbra uppslag till roligt födelsedagsfirande med tårta dessutom! Hon gjorde också min födelsedag till en riktig kanondag ett år när jag fyllde år på en träningsresa.

Karin är nog en av mina äldsta “nya” vänner. Jag tror vi kom i kontakt med varandra via bloggen från början; sedan sågs vi på en spinningklass och sedan dess har vi varit vänner trots att vi varit i olika faser i livet. Här är ett inlägg från förr när jag beskriver just början på vår vänskap (herregud – bilderna!!).

Vänner som Åsa och Annie har jag också träffat genom bloggen på olika sätt och återigen så handlar det om att faktiskt vilja säga hej för att det ska bli något. Vänskap är inget som trillar över en; någonstans måste man börja.

Katta är en vän som jag träffade genom en annan vän. Det här var en av de första gångerna vi sågs. Men jag insåg redan vid första mötet att vi hade jättemycket att prata om och då fanns det liksom ingen anledning att bromsa. Vi har inte känt varandra under många år alls men under tiden som vi pratar om de stora sakerna i livet så lär jag mig mer om henne och hennes bakgrund och vad hon har med sig för livserfarenheter. Sådant som jobb och utbildning och annat – det jag nyss sa att jag tycker var tråkigt när det liksom bara ska avrapporteras. Det är när de sätts i ett sammanhang som det blir intressant; och det är då jag kommer med tusen frågor som alla relaterar till varför – eftersom svaren och resonemangen berikar mig. Det är vad vänskap handlar om!

En annan kompis till mig, Pernilla, träffade jag faktiskt på ett jobbmöte. Vi insåg att vi hade flera gemensamma beröringspunkter – och så en dag stötte vi på varandra i omklädningsrummet när vi skulle gå på Jessicas pass. För Pernilla tränade också för henne ibland. Ja ni ser!

Jag tror att det finns jättemånga människor som vi i teorin har liknande beröringspunkter med på en hel massa olika sätt; men man måste själv vara en katalysator för att liksom tända lamporna som gör att man båda inser att man har något gemensamt, oavsett om det handlar om intressen eller bakgrund eller gemensamma kontakter.

I den där vänskapspodden så tror jag att jag beskriver mig som en person som har rätt få nära vänner. Och så säger jag att det förvånar mig att så många uppfattar det som att jag har ett enormt kontaktnät. Jag har inte hunnit växa ikapp den bilden; för jag har många gånger känt mig som en ganska tråkig person och som en rätt “okul” vän. Jag är inte typen som underhåller på en middag eller som drar en massa roliga berättelser och skrönor som folk skrattar åt. Däremot är jag engagerad och en energispridare. Och eftersom jag alltid har mina antenner påslagna så har jag förmodligen byggt upp en ganska stor skara bekanta som jag skulle vara väldigt bekväm att luncha med eller fika med, och som jag alltid stannar och småpratar med om jag stöter på dem oavsett om det är i den fysiska eller i den virtuella världen.

Jag tror vi har så många regler och principer i våra huvuden vi måste göra oss av med för att uppleva världen och livet lite mer. Som att säga hej oftare. Titta någon i ögonen och faktiskt börja prata. Eller i alla fall engagera sig i något på Facebook; det finns så många grupper att gå med i och börja nätverka med likasinnade…

Jag och Karin i Kalmar sommaren 2015

Jag och Annika sommaren 2014

Ella, Johanna och jag hösten 2014

Åsa, Jessica och jag vintern 2013