Soliga cykelbilder hör till de saker jag inspireras mest av (förutom pannkaksbilder då). Elna brukar vara bra på att cykla i solsken. Lantto brukar vara bra på att cykla på allmänt härliga och ofta exotiska platser – för att inte tala om min kompis Karin som nyss dragit av en Ironman på Nya Zeeland. Jag känner inte så många som kraschat på cykel ordentligt förutom Anna som gav mig skrämselhicka förra våren när en bil krockade med henne och Dessi som kraschade på mtb.
Jag vet inte hur olycksstatistiken ser ut men cykelolyckor är extra hemska eftersom man är så oerhört utsatt. Kroppen är mjuk och bilarna hårda och så vidare. Vinddraget när man cyklar landsväg och fordon blåser om i 110 med bara decimeters marginal är inte skönt. Det har tack och lov inte hänt så ofta. Inte ens när jag cyklade Stockholm-Åre.
Men, vi är nog många som minns rapporteringen om Pontus Schultz som tragiskt omkom i en cykelolycka när han körde av vägen i ett cykellopp i Frankrike i samband med sin 40-årsdag, eller olyckan som tog triathleten Lena Karlssons liv i en krock med en lastmaskin förra sommaren. Senast för något dygn sedan omkom en cyklist i Sydafrika i en krock där en buss tappade kontrollen och voltade; även flertalet av passagerarna (rugbyspelare) i bussen omkom. Bland “vanliga” cyklister; de som cyklar till och från jobbet eller mellan ärenden så rapporteras det ständigt om olyckor tycker jag.
Men, det var inte cykelolyckor jag skulle skriva om. Tvärtom. Det var en cykellängtan jag ville beskriva – vilket blir något bisarrt när jag nyss refererat till ond och bråd död.
För mig är landsvägscykling den största formen av frihet. Jag är aldrig rädd på min racer. Känslan av kontroll är total, mycket tack vare att gensvaret från cykeln är så direkt. Att börja med cykling kan ha varit det bästa jag gjort.
Det är något särskilt med att trampa fram på torra, lugna asfaltsvägar som snirklar sig fram mellan skog och sjöar. Knäppa krispigt vita skor på fötterna och dra en vindjacka över cykeljerseyn. Ha solglasögon på näsan och höra spinnet från cykeln och fåglarnas kvitter.
Jag tycker att det är de där små vägarna som är de bästa. De vägar som få bilar hittar till; som böljar och svänger om vartannat. Allra helst ska man ha sikte på ett trevligt fik. Cykling är synonymt med fika; och oavsett hur svettig man är så spelar det på det stora hela ingen roll för cykelkläder kan vara de stiligaste kläderna som finns; strama mönster och snygga linjer och välmatchat så det förslår.
[insert]
[/insert][insert] 
[/insert][insert] 
[/insert][insert] 
[/insert]
PS. Kan någon påminna mig om att putta ner flärpen på dragkedjan när det ska fotas??
4 kommentarer
Älsk på cykelliv. Fast, det där med olyckorna är inte så kul – det är alltid någon i bekantskapskretsen som är kraschtrasig. Det sägs höra till sporten men det skär alltid i hjärtat när vänner åker på kraschrelaterade rehabperioder. Huvaligen. Tur att cykellivet för det mesta är sådär galet fantastiskt och vackert och bra.
“Att börja med cykling kan ha varit det bästa jag gjort” och jag håller verkligen med dig. Utomhussäsongen är invigd, färgglatt.
Har aldrig cyklat (och då menar jag såklart tränat på cykel :)) Är helt säker på att jag skulle bli fast om jag testade…
Alltså jag måste göra en bike-fit med min cykel som stått i källaren sedan i höstas! Men cykelkläder, nej de gillar jag inte speciellt mycket, men det är kanske en vanesak?