Imorse träffade vi Martin som är fjällguide. Det hade snöat lite lätt under natten och dimman låg tät runt omkring oss. Men när vi tog bilen till startpunkten för vår vandring så klarnade det upp och var sådär vintermagiskt med solen bakom molnen.
Den första biten vandrade vi på lätt snötäckt markt i skogen. Sedan närmade vi oss trädgränsen allt mer och det blev glesare mellan fjällbjörkarna som var alldeles djupfrysta med ett tjockt lager snö och is.
Lite senare kom vi upp på kalfjället, Städjan, och vi såg spår av älg, ren och hare. Efter ett tag lät det som ett gäng drönare som kom flygandes, som små maskiner. Men det var någon form av ripa. Harspåren gick ända upp till toppen av fjället – och vi följde efter.
Det är något alldeles visst med att stå på toppen av ett berg eller fjäll och blicka ut över världen – åt alla håll. Att vandra uppför Städjan är relativt enkelt, men kräver ändå en kopp varmt och en bit kexchoklad på toppen.
När vi kommit ner till byn igen gick vi till Charlies och åt köttbullar (vad annars på en skidort?) och sedan spenderade vi eftermiddagen i jacuzzin. Klart värd dag.
[insert]
[/insert][insert]
[/insert][insert][/insert][insert]
[/insert][insert][/insert][insert]
[/insert][insert]
[/insert][insert]
[/insert]
3 kommentarer
Vilken underbar helg! Jag har aldrig gått upp på städjan på vintern, men däremot på sommaren många gånger och det är så otroligt fint! Åh, vad jag längtar till snö och fjäll nu. Här nere i Karlstad verkar ju vintern så långt borta!
Städjan – definitivt min mest fotograferade fjälltopp! Vet inte hur många ggr jag åkt släpliften upp på kvällsåkningen och frusit fingrarna av mig för att ta ytterligare ett foto. Härliga bilder du tagit!
Kexchoklad! Nostalgi på det. Det, och så kalla apelsiner som man skalade med stelfrusna och kladdiga fingrar, är vinterfika för mig.