Jag kom hem till Åre för ungefär en timma sedan. Att åka nattåg funkade fint och det var härligt att ha egen kupé. Att åka sovvagn visade sig kosta lika mycket som att flyga upp från Göteborg så jag valde tåg. Avgång 18.25 – ankomst 08.09. Jag hann titta på serier (Girls) och film (Dallas buyers club) och sova mellan riktiga lakan samtidigt som landskapet flög förbi utanför fönstret.
Och nu är jag hemma. Och som vanligt när man kommer tillbaka från ett skede i livet där allting gått i 120 så känns det tomt och man liksom lyssnar efter att startskottet ska gå på nytt. Men jag har inga andra stora grejer på gång. “Bara” ett nytt jobb. En ny tillvaro. Ett nytt hem. En fantastisk särbo istället för fantastisk sambo. För sådant går inget startskott. Sådant liksom bara händer. Trots saknad av sådant som är i Stockholm (den sortens saknad som kommer och går) så älskar jag att starta om. Att upptäcka på nytt. Omstarter i mitt liv finns det många: när jag flyttade från Saltsjöbaden till Söräng i Hälsingland på 90-talet för att börja 5:an i en klass på typ fyra personer, när jag flyttade från Stockholm till Dublin 2000 för att plugga nationalekonomi när den keltiska tigern klappade sig om magen som bäst, när jag flyttade från Dublin till Whistler 2004 och från Whistler till Toronto senare samma år när det blivit sommar – och sedan tillbaka till Whistler när det återigen blivit vinter. När jag flyttade hem till Stockholm igen 2005. Och till Halmstad typ 2008. Och sedan på nytt till Stockholm 2010. Och nu till Åre.
Flyttarna hem till Stockholm är inget att orda om. De har alltid inneburit nya fysiska ställen att bo på men min trygghet att flytta därifrån ligger i att Stockholm kommer alltid finnas kvar, på ett eller annat sätt. Istället är det förväntan över allt nytt, över allting som bara väntar på mig annorstädes, som driver mig därifrån gång på gång. Det finns så mycket att se och göra och upptäcka och uppleva att jag varken har vare sig tid eller lust att bli ett träd och slå rot.
Det är just varje flytt som gör att jag inte är en samlare. Jag tycker om vackra saker men jag sparar inte på dem. Mina minnen bevaras på andra sätt. Att jag flyttar gör också att jag har ett annorlunda förhållningssätt till vänskap. Och att mina vänner finns över hela världen. Det är jag tacksam för.
5 kommentarer
Jag tycker både du och din sambo är helt fantastiska som är så flexibla och verkar lite ha inställningen att “Det är inga problem”. Ni verkar leva precis så som ni vill ha det och det är otroligt häftigt.
Jag förstår dig precis. Brukar skyll apå mitt tattarblod. 😉 Men hemma, det är faktiskt helt enkelt där jag har mitt hjärta. Dvs. (nästan) överallt. 🙂
Fint inlägg. Jag vill vara äventyrssugen hela livet. Tänk vad härligt att känna samma pirr och förväntan och nervositet när man är 85. Jag tror livet handlar om äventyren (stora som små) och människorna man fyller det med!
Lycka till med din omstart – jag vet att du kommer göra det till precis det du vill!
Synes det er så inspirerende at du bor på flere steder. Jeg har lekt med tanken i mange år og bestandig spøkt med at “når jeg blir pensjonist, så har jeg ei leilighet i Tromsø, ei hjemme der jeg kommer fra, ei sør i Sverige, ei i Dubai og sikker ei til et annet sted”. Håper jeg slipper å vente helt til jeg blir pensjonist før det blir mulig!
Och det är ju det som är så toppen. Att verkligen leva, ta språng och chanser, söka och finna! Ljuvliga ord i fin text. Du har harmoni all over känns det som!