Åre Björnen Skidcenter

Vilken fantastisk dag det här blev till slut. Jag pratar inte bara om Kallas fantastiska skiathlonlopp där hon öppnade OS med ett silver, och grymma Marit Björgen som tog guldet och som faktiskt skulle kunna ta guld i allt hon kör i OS. Nej, jag pratar också om vädret. Detta väder som kan skilja sig så mycket åt från en dag till en annan att det är ett ständigt samtalsämne för oss svenskar.

Morgonen började dimmigt. Jag låg länge och drog mig i sängen och gick upp lagom till damernas OS-start. Grabbarna stack ut i backen och jag letade upp mina längdskidor från förrådet. Sist jag använde dem var i julas – då vallade jag med klister. Jag öppnade dörren och spanade in vädret, kände lite på snön och skickade iväg sms med vallafrågor till mina experter Viktor och Malin. Sedan började jag rengöra skidorna för jag insåg att klister inte var vad som skulle funka bäst i spåret idag.

Efter grön base wax vallade jag med lila och åkte iväg till spåren i Björnen – Åres längdskidcenter. Solen strålade, granarna var snötyngda, himlen var knallblå och ett gäng hundspann var ivriga att komma iväg. Längdspåren var riktigt fina och jag hade bra fäste (lite sämre glid dock) och skidade runt och tänkte på hur jäkla bra jag faktiskt har det. Vilken lycka att få uppleva sådan här natur kombinerad med stillhet och tunga andetag. Hjärtat skrattade inombords.

Längdåkning förresten, det kan vara det jobbigaste jag vet i träningsväg. Jag åkte Tjejvasan för några år sedan och är väldigt nöjd med mitt lopp – men så mycket mer än 3 mil skulle jag inte orka med. Så som jag upplever det är 3 mil skidor mycket jobbigare än ett marathon. Och mycket jobbigare än många mil på cykel. Därför är jag otroligt imponerad över alla Vasaloppsåkare och tycker att det är fascinerande att många förundras över ultralöpare – men i samma andetag inte ens reflekterar över hur många som tar sig igenom de 9 milen mellan Sälen och Mora och hur starkt det är!