Jag tänkte att jag skulle passa på att springa lite trail idag, det är ju trots allt mindre än en vecka kvar innan avfärd till löpning i alperna. Det såg visserligen lite grått ut på himlen när jag kikade ut imorse, och när jag hoppade in i bilen för att åka till starten av Flottarleden duggade det lite rätt. Men lite regn kan ju inte skada, tänkte jag.
Det blev rejält blött om fötterna redan på en gång. Första kilometern eller så gick genom vadarhögt gräs och efter nog duggade det allt men man blir inte mer än blöt så det bekymret existerade bara de första minutrarna. Jag hade inte förutspått det skyfall eller åskoväder som skulle dra in runt 40 minuter senare, men jag hade i alla fall haft vett nog att lägga min kamera i en liten plastpåse.
Flottarleden går, liksom de flesta andra leder jag sprungit, genom några hagar med oidentifierade djur (mest eftersom man aldrig ser dem) och jag är alltid lite på min vakt då. Jag minns att vi en gång sprang genom en hage med Highland cattle – fast den skylten såg vi först när vi skulle ut ur hagen så jag blev liksom rädd i efterhand. Idag såg jag bara djur vid ett tillfälle – oklart om det var unga kossor eller unga tjurar men unga var de i alla fall. De stog under träden och tryckte och såg rätt så söta ut – men när de fick syn på mig så ville de komma och hälsa men det ville inte jag så jag fick väldigt bråttom att ta mig ut ur hagen. Sedan stog jag och ropade på dem ett tag men då tyckte de inte att jag var lika rolig.
Jag kom på att det finns ganska mycket björn i området också. Det vore ju synd om jag upptäckte björnen innan den upptäckte mig, tänkte jag och började spela Sommar i P1 genom högtalaren på telefonen. Erik Haag var underhållande och spelade musik som jag tror skrämmer bort björnar rätt så bra. Jag hann också börja lyssna på Özz Nûjen vilket också var rätt intressant – men det var lite si och så med hans björnskrämmarmusik faktiskt. Björn såg jag hur som haver inte till så telefonen gjorde nog jobbet. I Kanada är man ju rätt så van vid björn och inte särskilt rädd, men det är annat här hemma.
När jag kom till bastun vid Flottarkojan började det ösregna så då gick jag under tak. Härifrån är det typ 500 meter – max – till vårt hus. Fågelvägen. Fåglarna har det stora nöjet att kunna flyga över Voxnan… Jag fick fint fortsätta min löpning vidare till Söräng där min mormor förbarmade sig över mig och stod och väntade med varm bil. Äventyrare är lyckliga människor, visst var det så!
10 kommentarer
Vilka underbara stigar! Klart vi är lyckliga människor. 🙂
Mysigt! Nu vill jag också springa trail!
Björn är läskiga ting. Har aldrig tänkt på dem innan men nu pratas det om björn (och vildsvin!) lite överallt så jag börjar bli helt nojig. Behöver livvakt på mina rundor snart….
Ja, det är så lustigt, både när jag orienterar och springer i fjäll så försöker jag undvika att bli blöt om fötterna. Jag hoppar mellan tuvor, zick-zackar, tassar på stenar osv. Vilket egentligen är helt onödigt, för det är bara en tidsfråga tills man kliver ner i ett surhål och är blöt upp till knäna. 🙂
Roligt att du springer så mycket “ut i ingenstans”!
Härligt. Det där är natur som ger kroppen motion och hjärnan avkoppling, åtminstone för mig. Riktigt givande och berikande.
Följer sedan länge din blogg och några andra på “bloggar om träning” och blir alltid lika glad och inspirerad. Speciellt roligt är det när du skriver dina inlägg om träning du gör i naturen kring mina hemtrakter i Bollnäs.
Kanske ses vi under en träningsrunda någon dag i den fina naturen i Hälsingland!
Ser ut att varit en riktigt fin tur!