Jag var en sväng hemma hos Strong Day igår. Vi tittade på en konsert med Beyonce och jag kände att det är lite härligt att hänga med en ungdom. Eller så kanske det bara är jag som egentligen aldrig riktigt varit sådan som kollat musikvideos och så trots att min generation är uppväxt med MTV. Vi pratade en del om att Beyonce var fantastiskt vältränad och att det måsta vara sjukt jobbigt att dra av en extremt fysisk workout på 2 timmar och samtidigt sjunga – för det är så hennes konsert är uppbyggd. Och jag sa att istället för att träna inför lopp och sådant så borde man kanske träna som om man skulle ut på turné.
Några timmar efter jag yttrat det där läser jag BodyComfs inlägg om att man inte måste vara bäst. Mina tankar börja spinna och jag funderar på att så många bloggar som jag läser springer för att persa, slå tider och en massa annat jobbigt. Precis som det ofta är med cykling och andra konditionssporter. Och jag tänker att det är som om vi tappat bort tanken om att det är okej att träna för att träna. Det är okej att springa för att det är en härlig konditionsform som gör oss välmående. Det är ett sådant hysteri kring mål och målsättningar. Frågor som “vad tränar du för?” eller “vad har du för mål i år?” att det är som att man missat tåget om man inte har ett tydligt svar.
Jag förstår samtidigt att instegskänslan när man påbörjar en ny sport är att man gör det för att det är roligt. Och att det sedan är naturligt att trappa upp och sätta mål och tänja gränser och träna för att bli bättre. Det är bra. Lika bra är det också att träna för upplevelsen. För att det är härligt att nöta asfalt. För lyckorusen efter att ha kämpat i backar. För härliga utedagar på cykeln och för den goa känslan av trötta muskler i kroppen efter ett styrkepass på gymmet. Lite som att träna inför en turné alltså. Utan fokus på tider och vikter. Mer fokus på känsla. Att kroppen ska klara det man utsätter den för. Om det så handlar om att uppträda på scen eller sitta på kontor eller kunna leka fullt ut med sina barn. Träna inför din turné!
18 kommentarer
Jaaa, jag har själv äntligen insett att jag gillar löpning som återhämtningsmotion, endast. Jag vill springa helt utan krav och på känsla av vad min kropp behöver just nu. Det är så befriande! Du har en så härlig blogg Sara. 🙂 /Nellie
Har oxå funderat en hel del på det där. Vad är MINA mål med träningen?! Efter flera veckors malande i bakhuvudet kom jag på det! Målet är träningen i sig! ATT träna, att hålla igång året runt för att vara glad och må bra. Det är därför jag anmäler mig till lopp, för att motivera mig att hålla igång. Jag är inte och kommer nog aldrig bli en tävlingsmänniska! Däremot vill jag förbättra, springa lite längre, lite snabbare men det är inget mål i sig! Man kanske endera är tävlingsinriktad eller inte? Eller så kanske det kommer om man skulle råks på bli riktigt bra på nåt! 🙂
Jag tänker, för min egen del, att det gäller att se skillnad på att ALLTID bli bättre, och att vilja bli bättre på en viss sak. T ex ska jag ju springa marathon (väl?!) och då behöver jag ju hela tiden förlänga mina rundor för att förbereda kroppen. Mitt mål är inte en viss tid, utan att kroppen ska hålla för 4 mil på asfalt och då behöver jag ju stegra löpningen hela tiden. Det går inte att komma dit och tro att kroppen håller om jag som längst sprungit en mil tidigare. MEN, och det är det som är poängen, bara för det behöver jag inte bli bättre på allt, samtidigt. Jag behöver inte hänga på alla utmaningar, jag behöver inte bli bättre på slalom, jag behöver inte äta bättre, jobba hårdare och så vidare. Men ibland så tappar man bort sig lite. Och glömmer det. Och då även glädjen.
Nu ska jag i allafall ut och beta av en mil löpning, för att jag vill det 🙂 Kram på dej!
För mig handlar det egentligen om en mix mellan både mål och njutningen av själva träningen. Den största anledningen till att jag tränar är för att jag mår psykiskt bra av det. Utan träning blir jag helt knas i huvudet, så det är väl lite av en drog för mig. Dock har jag som ständigt mål att förbättra mig inom de sporter jag utövar. Grejen är att det ger sådan kick att till exempel orka springa milen istället för de gamla vanliga fem kilometrarna (mitt mål jag hade i höstas). Anledningen till att det ens ger en kick är dock att jag helt enkelt kan njuta längre. Dessutom är det ett tecken på bättre kondition, vilket innebär att jag dessutom kan njuta än mer av joggingturen, och även andra vardagliga sysslor. Liknande mål jag vad gäller styrketräning – för att det känns så himla gött att kunna utföra de där övningarna korrekt och dessutom få uppleva den känslan nååågra fler repetitioner än senast. Och precis som uppochhoppa antyder måste jag ändå erkänna att det är lättare att genomföra maxpass när man har något mål att sikta mot. Det ger liksom ännu mer motivation.
Tack, många kloka ord. Har sista veckorna nästan helt tappat glädjen i att springa, något jag egentligen älskar. Just för att det finns en känsla att det alltid måste upp till nya nivåer, bättre tider, mer intervaller, och snabbare kilometer. Jag vill få tillbaka glädjen i att samarbeta med kroppen, bli härligt trött och längta till nästa pass. Imorgon blir det en runda utan klocka. Gillar din blogg!
Jag håller med, men ändå inte. Visst verkar det på de flesta ställen vara fråga om att slå rekord, köra sitt bästa, men tycker det finns en större acceptans att träna för att må bra eller för att det är roligt nu jämfört med bara några år sedan. Utan att man ses som sämre och mindre målmedveten människa.
Jag får ofta frågan “varför händer det inget?” (jag ät lic PT men jobbar inte som det) av folk i min närhet som nyligen börjat träna. En väldigt otydligt fråga, för det första. När jag sedan ber dem precisera sig, förklaar vad det menar med “hända nått” handla det oftast om att det ska synas på kroppen, trots att målet i sig kanske inte alls är att gå ner i vikt eller tajta till kroppen. Många verkar glömma bort alla fördelar som inte syns, och till en början kanske inte känns heller. Men det är ju också dumt att bli bevsiken över ett uteblivet resultat man egentligen inte tränar för. En annan vanlig fråga bukar vara om något, t ex en promenad, är “bra”. Nästan uteslutande menar dessa personer om det ä bra för fettförbränning/viktnedgång och liknande, och jag är alltid väldigt noga med att poängtera allt som är bra som inte har med just vikt att göra. Det känns som de flesta tr’nar bara för synliga resultat och glömmer hälsan, och det är ju bara så synd!
Upp&Hoppa: fast hallå – upplevelseträna och maxpass har nog inte så mycket med målet att göra. dvs man kan köra jobbiga pass utan att träna för något! dessutom är ett maxpass ett upplevelsepass om något. allt handlar inte om utsikt. eller snarare: utsikt är bara ett sätt att komma åt den där känslan.
Beatatjata: 🙂
Ja!! Precis! Love it!
Ja men absolut! Whatever works – det är ju så. Och det kan skifta – det är viktigt – att då låta skiftet ske och uppskatta varje del. Det enda farliga jag själv är med om när jag bara ska upplevelseträna är att det är sällan det blir ett maxpass – att uppleva utan maxpuls är som lite enklare, eller det är i alla fall då man samtidigt kan njuta av utsikten!
Helena: exakt så!
Erika: meningen med livet är att fylla livet med mening. typ så fast översatt på träningsmål. 🙂 hoppas du kan landa i din insikt. mer syfte än så behövs inte!
Pilla: låter kravlöst och skönt. och svettigt!
Jag springar faktiskt alltid utan mål. Älskar tävlingar och taggar till och gör mitt bästa för dagen. Men tränar ALLTID ALLT för att det är kul. Inga måsten. Jag kommer aldrig bli bäst, vill inte bli och träning är för mig ett intresse. Ett stort intresse…
Coolt! Du har precis skrivit inlägget jag försökt skriva i typ två veckor och som även delvis förklarar min bloggtorka 🙂 Jag tränar för att det är kul just nu. Det är ganska mycket bara därför. Och jag har till och med ifrågasatt om jag kan ha en träningsblogg då.
Jag säger bara “whatever works works”. Bara vi rör på våra värdefulla kroppar så är jag nöjd, vare sig vi drivs av minutjakt eller mysjogg. Bra inlägg!
Josefine: 🙂 lite mer träningsglädje förlänger livet!
Marie: det där sista låter som ett utmärkt mål! kram och tack för fantastiskt fina ord!
Jättebra inlägg! Din blogg är underbar och jag känner mig alltid inspirerad och lycklig när jag läser den. Jag har aldrig varit en person som tränar, men har alltid varit aktiv med mycket uteliv och promenader o dyl. Har nu börjar springa men har nog ett tag kvar tills jag tycker det är kul:-) tränar med en pt en gång i veckan sedan ett år och det är den bästa investeringen jag gjort! För ett par månader sedan kraschade jag totalt, kände mig helt värdelös på passen, tyckte inte jag lärde mig något osv. Alla i min närhet började tjata om vad jag eg hade för mål med min träning?! Jag blev så otroligt stressad och inget blev roligt längre för det enda jag tänkte på var: Fan, jag har inget mål! Jag måste hitta ett mål, varför ska jag annars träna?! Tillslut pratade jag med min pt och han tittade lungt på mig och sa: men MÅSTE du ha ett mål då? Det är väl ok att inte ha ett mål oxå? Det var som balsam för själen att höra de orden och jag grät som ett barn den kvällen, sedan var det som allt vände och fick en mening, MENINGEN med min träning är att JAG ska må bra, att JAG ska orka göra de saker JAG vill göra! Tack för ett bra inlägg och en bra blogg kram
Sååååå bra skrivet! Jag är en av de människorna som är ‘skyldig’ till mycket av det du skriver – jag vill ha tydliga mål, jag vill persa, jag vill utmana mig själv osv. Från och med nu ska jag försöka träna mer för träningens skull och mindre för alla mål och målsättningar….för det är ju faktiskt ROLIGT att ‘bara’ träna.