Jag tycker ibland att det är lite lustigt hur just jag lyckats skapa en så stor träningsblogg. Jag är inte instruktör (annat än i alpin utförsåkning). Jag är inte utbildad inom träning. Jag är inte klassiskt vältränad. Jag är inte ditten och datten. Jag är bara en vanlig människa precis som de flesta andra människor som inte kan göra en enda chins eller stå på händerna. Kanske är det just det som är grejen – men jag vet faktiskt inte.
Det jag är mest stolt över är hur jag, som en del av BP-chefens klassiska “small people” faktiskt har en rätt imponerande drivkraft. Jag är stolt över hur jag kan komma på tanken att utmana mig med det ena och det andra – och sedan till på råge klara av det. Senast idag frågade en kollega mig om löpning och fick reda på att jag har drygt 8 mil som distanspers i löpning. Hur många har det och väger samtidigt 20 kilo för mycket enligt de där listorna som man verkligen i n t e ska titta på.
8 mil är inte så mycket för en del. Men 8 mil är sjukt långt för de flesta vanliga dödliga – även om man tränar 3 pass i veckan och kanske springer Varvet varje år. Det är just hos de flesta vanliga dödliga, oavsett om de tränar eller ej, som det bor en helt oupptäckt kraft som bara går och väntar på att hittas och det både fascinerar och frustrerar mig! Tänk om man kunde få alla att förstå vilken potential de faktiskt har! Det behöver inte handla om att springa 8 mil – ibland kan det handla om att ens våga sträcka på ryggen.
När en journalist förra året frågade mig hur jag såg på att cykla i 24 timmar svarade jag att det förmodligen är mycket, mycket värre att föda barn. Att föda barn verkar faktiskt jättehemskt. Precis som det låter jättehemskt att vara med om en trafikolycka, överleva katastrofer, borra tänder hos tandläkaren och en massa andra hemskheter som folk faktiskt överlever ungefär hela tiden. Det kan tyckas vara mycket märkliga jämförelser men det är ungefär så jag tänker, ofta i samband med frågan “hur svårt kan det vara?”. Hur svårt kan det vara att cykla i 24 timmar när andra lever i misär under långa perioder? Hur svårt kan det vara att springa (nåja, gå…) 8 mil när andra personer måste gå mycket mer än så för att hitta vatten eller fly från katastrofer.
Det är inte varje dag som jag vaknar med just den där känslan som gör ryggen rakare och blicken starkare. Ofta handlar det om att konsten att vara sämst… och att inte bli knäckt. Att våga vara med och att veta att man kommer vara sist ger skrubbsår på självförtroendet varje gång – om man inte lyckas vända känslan och ändra sin egen attityd. Alla andras kan man tyvärr inte göra något åt. Ibland får man applåder för sina prestationer som ses som oväntade just för att utsidan inte avslöjar den atlet som finns där inne. Ibland möts man av rynkade näsor fulla med tvivel. Jag har inget tvärsäkert tips för hur man övervinner sådant – jag knäcks också ibland. När jag tänker framgångsrik träningsbloggare tänker jag muskler, snabbhet, spänst, kraft och superbra på idrott. Och så kommer jag i storlek 42-44 som är både ovig och långsam men ganska stark. Och det är klart att det finns tillfällen då man vacklar. Men också tillfällen då man stärks. Tack vare inställningen hos mig själv – och ödmjukheten hos de i min omgivning.
Jag tycker att även om det är inspirerande med superpersoner som man bokstavligt ser upp till – så är det bland “the small people” som det riktigt häftiga kan hända. När personen precis bredvid mig gör det där ofattbart stora som man liksom inte fattar hur det gick till. När man vet att hon eller han inte har grymmare muskelfiber än mig så gror ett litet frö. För egentligen är vi alla likadana, gjorda av samma skrot och korn. Och på det stora hela är det rätt så marginellt hur vi är byggda under skinnet. Avgörandet sitter inte i en muskelfiber. Det är den där knappen man måste komma åt. Den sitter inte i våra muskler – den sitter i vårt huvud. Jag önskar att alla insåg att om det är så att någon nära dig faktiskt kan – varför skulle då inte du?
46 kommentarer
Måste bara säga att din blogg är grym och ditt tänkande så otroligt bra ! Fortsätt med bloggandet, du motiverar mig.
Fantastisk text. Ska tänka på detta när jag sliter inför nästa års Vätternrunda. Keep up the fabulous work!
You make a difference. Det är mitt mantra. Det är du personligen.
Tack fina Sara för din drivkraft och tro!
Du har så rätt! Och det där med att våga vara sämst fick jag verkligen känna på igår på crossfiten. Just igår tyckte jag att det var vidrigt att vara sämst men för det allra mesta ser jag det som inspiration och som en extra sporre till att träna lite mer och sakta men säkert närma mig det omöjliga.
gud vad härligt att läsa! Din blogg är verkligen ett härligt ställe att hänga på 😉
oj vilket engagemang! tack för era kommentarer, snälla ord och reflektioner. ibland när man försöker få ner i ord något som man känner men som man liksom inte kan förklara så är det lite läskigt. det är så abstrakt. kommer jag göra mig själv förstådd? men ni har förstått. det gör mig glad. S T O R T hjärta till er!!!!
tack för ett fantasiskt bra inlägg som jag saknat länge; jag känenr igen mig så väl. Jag är oxå small people och tränar varje dag på att inte låta prestationskraven ta över. Du är i alla fall BÄST på en STOR sak Sara – att sprida inspiration och TRÄNINGSGLÄDJE. OCh du är en enormt trevlig och down to earth person! <3
Bra skrivet! Jag brukar också jämföra med att inget kan vara värre än att föda barn. Och många personer föder mer än ett barn… Så det är klart man överlever sina utmaningar!
Instämmer i hyllningkören! Det är precis sådana här tankar som skiljer ut riktigt bra förebilder. Att ge alla runt omkring en dunk i ryggen och berätta att det är “Good enough”, oavsett prestation!
Att tävla mot sig själv och överträffa sina egna förväntningar är det viktigaste. Heja Sara!
F a n t a s t i s k t och oerhört inspirerande! Ikväll är det jag som lägger jag på mer vikt på body pumpen =)
Touche´! Jättebra inlägg!
Instämmer i hyllningskören. Fantastiskt välformulerat och klokt!
Jag håller så med dig! Precis så tänkte jag också när jag började springa förra året, och så tänker jag på många plan. Många fascineras över den “resa” jag gjort men klivet behöver inte vara så stort som man tror. Alla har potential!
Underbart skrivet Sara! Du är inte ditten och inte datten – men du är DU. Och DU är grym!!
Precis vad jag behövde idag. Tack!
Jättebra inlägg. Jag kommer och tänka på deltagarna i Big Brother som springer ett maraton i slutet av serien. De tror aldrig att de ska klara det, men det gör de ju.
Det jag tycker är bäst med din blogg är att den verkligen innehåller träningsglädje. Inget fördömande, inget snack om vad man inte ska äta, hur man inte ska röra på sig osv. Det är bara positivt och förslag, inspiration.
Gillar inlägg som de här. Du visar att alla kan, på sitt eget vis.
Härligt att börja dagen med att läsa dina inspirerande ord! Tack!
Wow! Vilken underbar läsning jag fick till morgonkaffet! Det är så sant! Det här med att våga vara sämst är det faktiskt inte många som pallar, det gäller att vara stark. You go girl!
Du är så inspirerande!!
Så klokt. I all hets där var och varannan människa springer ultror (fast nä, det är ju bara i MIN omgivning folk gör sånt, inte i allmänhet. och det är ju bara bra att få se att nästan alla KAN omm an VILL) och man känner att en “ynka” mara ju inte är någonting kan man behöva påminnas om detta. Dags att sluta förminska sig själv!
Gillar ditt synsätt! Ska faktiskt visa för min pappa. Han snackar såhär hela tiden (medan han paddlar Sverige runt i sin kajak mm). 🙂 Bra inställning!
Med inlägg av den här typen är det inte svårt att förstå varför din blogg är så stor och omtyckt…
Love it! Tack för riktigt bra läsning denna morgon!
Ojoj, klokaste inlägget jag läst på länge! Får precis som flera redan har skrivit gåshud när jag läser dina ord!
Du sammanfattade det helt riktigt bra här! Ja, det är precis av alla dessa anledningar som jag läser din blogg! Du är en vanlig människa och samtidigt så unik!
Tack för din fina blogg! Du är en stor inspirationskälla för mig!
Woha!!!! Årets inlägg !!!! Total gåshud!!! Bästa Sara!
Riktigt bra inlägg! 🙂 Tack för en bra start på dagen!
Underbar läsning, Sara!
Fantastisk läsning. Tack 🙂
Du är helt fantastisk på att skriva Sara! Bra som alltid 🙂
Ett inlägg som fick mig att fundera. Jag sprang maran för första gången i år och då folk frågar hur det var,Då har jag tidigare svarat med massa ursäkter, att ditten och datten gjorde att det tog 5 timmar och 35 minuter, att jag hade kunnat träna mer, etc etc. Istället för att vara stolt och säga. Ja jag genomförde ett marathon och jag är stolt över det! tack sara för kloka ord- Nästa gång svarar jag det sistnämnda och sträcker på ryggen och är stolt över min prestation 🙂
Åh, så himla bra läsning!
Så himla många kloka ord!
Visst är det härligt att man vågar lite mer när någon annan gjort något galet. Jag genomförde i år ironman i Kalmar, igår gick mamma med på att simma vansbrosimmet (Och dessutom springer hon 30 sekunders intervaller i smyg, det har jag lyckats klura ut.) Och det enda jag kan tänka är, herregud kvinna du har ju fött 4 barn! Det är stort på riktigt, stort och viktigt. Träning är ju bara en förfinad form av lek!
Cathrin: ja, everyone is a genius. jag vill så gärna att alla ska förstå!!!
Jag finner inga ord samtidigt som jag har svårt att välja vad jag ska skriva. Det är det här. Spot on.
Du är fantastisk! Precis som alla kan vara.
Mini: tack!
Fine: det var ett klokt inlägg, jag tänker på det ofta! (haha, lät suspekt va??)
Suzan: åh, TACK fina du. många kramar!
Du är en stor förebild och en idol, en av de som jag ser så mycket upp till!
Va roligt att du länkade till min blogg Sara. Känner mig hedrad.
Amen! Så bra sagt! Ah, så bra bara!
sandra: vet inte om jag fick fram det jag ville ha sagt. svårt det där ibland! men tack – jag tror du förstår! 🙂
Jag hämtar hakan från golvet.. läser om och om igen. Fantastisk läsning!